Sista inlägget - No more blogging
De få gånger jag träffar djungeltrumman-Jesper på ställen så bjuder han alltid på ett järn. Han förklarar att pacific's låt Sunset Blvd är den låt som han förknippar med tiden då hans tjej var i New York då han ville att hon skulle komma hem. Han säger att det inte verkar som att jag förstår det stora i det. Jag gör det. Fullt ut. Mitt första gig någonsin var i Luleå på universitetet där jag läste teknisk fysik. Fulla studenter i overaller stod och hånglade på borden. Jag kände att jag hade hittat mitt kall. Det perfekta jobbet. Att göra något som folk kan hångla till.
Den mest passande videosnutten till detta tillfälle måste vara Balad Of An Easy Rider av Roger mcQuinn som rullar på i sluttexterna av filmen med samma namn. Jesper - denna är till dig.
So long amigos
/b
Hubert
Hubert är en gentleman som allmänt går under namnet Mannen Med Den Gröna Mustaschen. Varhelst det händer någon musikalisk eller kulturellt sett intressant tilldragelse brukar han finnas där. Han är en garant för att man är på rätt ställe. En konstant i tillvaron som för mig har ungefär samman funktion som jag tänker mig att djungeltrumman har för er.
Hubert har inte alltid haft grön mustasch. Han kom från Stockholm på nittiotalet då han hade fått ett vanligt tjänstemannajobb i stan. Han började synas på ravefester som då florerade i skogarna runt stan. Han tyckte att detta var så kul att han började skjutsa ravekids till olika fester på helgerna i sin fina bil. Kidsen trodde att han var civilare och var naturligtvis misstänksamma men snart förstod dom att han bara var väldigt förtjust i techno. Helt plötsligt blev Huberts mustasch neongrön och har så förblivit sen dess med undantag för neonrosa eller olika blandningar av båda. Vad jag gillar med denna skröna - som är hämtad direkt ur Daniels minne - är att det måste ha krävts en rejäl dos spunk för att Hubert skulle välja att skapa detta alternativ till sitt vanliga tjänstemannaliv. Jag hoppas innerligt att Huberts mustasch förblir grön för den symboliserar något mycket viktigt för mig.
/b
Analogier mellan vardagliga ting och musik - ett något bisarrt försök att bli förstådd
Vilken pretentiös rubrik! Jag ryser av välbehag. I vilket fall, djungeltrumman-Jesper sa en gång att vi skulle skriva om saker som vår publik kan identifiera sig med. Hur ser då vår publik ut? Jo, vår publik är nästan genomgående mycket söta universitetsstuderande kvinnor i åldrarna 21-24 enligt våra okulärinspektioner från scener världen över. Med andra ord kan det vara svårt för en fyrtioårig snubbe som gillar semlor och parisian nightsuits att relatera till denna snäva demografi.
Hur gör man då för att förklara det mystiska vi gör i studion för vår publik? Ett sätt kan vara att ge analogier - alltså liknelser mellan en vardaglig företeelse och vårt hantverk. Jag ska dra två analogier. Den första är:
Semla hetvägg - Reverb
Det fina tricket att blöta upp en semla i varm mjölk kallas semla hetvägg och gör att semlor av alldaglig kvalitet smakar himmelskt när man blöter ner dom i den varma mjölken. Precis samma gäller för ljudeffekten reverb. Det spelar i stort sett ingen roll hur kasst en gitarrist spelar eller sjunger - om man blöter ner det inspelade i ett stort plåtreverb från Svensk Radio så låter det helt himmelskt (se Broder Daniel). Detta är vår vardag som ljudhantevkare i studio.
Nästa analogi är:
Knark - Kompression
Man tar lite knark och allting blir bättre och skitkul. Man tar lite mer och det blir ännu lite bättre. Du har det så bra och är så i gasen, du tar lite till och allting rör sig och du når uppåt och vidare. Sen drabbas du plötsligt av en ögonblicks klarhet och känner inte igen dig. Din verklighetsuppfattning har trasats sönder. Precis så är det med kompression. Ju mer man komprimerar desto bättre låter det. Man drar på mer och mer. Till slut känner man inte igen dom inspelade ljuden och det låter skit. Detta är också vår vardag som ljudhantevkare i studio.
Det var det. Nu vet ni.
/b
Parisian Nightsuit
Jag önskar att jag hade en sådan här.
Jag tror risken finns att jag skulle passa in lika illa som Sam i Nollor och Nördar.
Men jag är villig att ta den risken. Lätt.
/b
The Band - I shall be released (Gubbrock)
Alla människor ska någon gång falla. Som solen gör varje dag. Då blir vi fria.
/b
Gammal och trött
Idag skriver Johan i GP att Ullevi bokar så gamla artister. Han har skrivit spaltmeter av beundrarartiklar för en åldrande Bruce Springsteen men börjar nu bli trött på Madonna. Knarkpolisen på festfotot i Nefertitis debattinlägg om stängningstider börjar bli trött för jag gissar att klockan närmar sig tre. Klubbägarna i Göteborg är trötta för dom vill inte ha konkurrens av svartklubbar. Havet i videon nedan är det äldsta vi har på jorden men det smeker outtöttligt vidare på sin älskade strand. Mitt öga är trött. Dagen är ung.
Klassiker
Den här är en klassiker. I min hylla står den i gaydiscoavdelningen. En stor avdelning i min samling.
/b
The Ambassador
Jag såg en dokumentär igår på filmfestivalen som hette The Ambassador. Jag fattade tycke för huvudrollen som var en dansk journalist utklädd i kolonialistisk stil med ridstövlar och cigarettmunstycke. Han köpte sig ett diplomatpass och började nästla sig in i diplomatlivet i Centralafrikanska republiken som verkar vara som Tatooine i Stjärnornas krig. Han skrev kontrakt med en diamantgruva och kämpade med att komplettera sina diplomatdokument så att han smärtfritt skulle kunna få sina diamanter genom tullen. Man fick se miljontals dollars byta ägare, man fick se mutor delas ut, man fick se diamanter, man fick se presidentens son och man fick se ambassadören skaka hand med en före detta främlingslegionär som numera var ansvarig för landets säkerhetspolitik. Allt med en humoristisk touch. Det roligaste var när ambassadören spelade upp valsång för sina pygmeassistenter i ett försök att bonda med dessa fåordiga herrar. Jag kunde inte frångå tanken att hela dokumentären var iscensatt. Jag tror säkert att det är så här det går till när blodsdiamanter färdas från afrika men jag kan inte förstå hur man fått fram så många miljoner USD för att muta så många på film. Cynismen och ironin blomstrar i denna fina lilla film och jag blir ganska rädd för mig själv när jag skrattar så oförblommerat åt det totalt omoraliska och kolonialistiska tjuveri som diplomaten ägnar sig åt. Jag gissar att filmen slog an en illa dold kolonialromantisk sträng i mitt inre. Sunkigt.
/b