To live outside the law you must be honest (Bob Dylan, "Absolutely Sweet Marie")
Som nämnts tidigare skriver jag så ofta jag kan i hemlösas tidning Aluma. Som nämnts tidigare hade februarinumret tema moral, etik och heder. Nedanstående text resonerar kring begreppet "tjyvheder".
Tjyvheder, eller tjuvheder, är ett begrepp som ibland dyker upp när brott och straff diskuteras. Det är ett motsägelsefullt uttryck. Varför skulle det alls finnas nån särskild heder i just tjuvfacket? Är inte bov fel yrke att satsa på om det är hederlig man vill vara?
Tjyvhedern är förstås den påstådda speciella moral som odlas av heltidskriminella utifrån dessas specifika förutsättningar. På samma vis som man har egna oskrivna lagar på ett bageri, har man det i ett brottssyndikat.
Folk som uttalat sig på nätet har olika åsikter om innehållet i den tänkta bovlagen. Enligt en bloggare innebär tjyvheder "att man inte ger sig på gamla, barn eller handikappade", enligt en Newsmill-debattör betyder det "att en 'riktig' tjuv inte solkar ner sig med att förstöra mer än nödvändigt när han gör ett inbrott, inte befattar sig med knark och prostitution och annat som skadar någon fysiskt, åtminstone inte mer än vad situationen kräver."
Många förknippar främst tjyvheder med lojalitet: man sviker inte, man tjallar inte, man ställer upp. I USA säger gangstrarna "don't do the crime if you can't do the time" - försök inte förhandla dig till lägre straff genom att samarbeta med snutarna. Som skurk är den regeln antagligen lättare att hålla sig till i det amerikanska straffsystemet: det spelar ju ingen större roll om du i slutändan får hundra eller femhundra år.
Inom den sicilianska maffian används uttrycket omertà: tystnad. Man håller tyst när någon frågar vad ens granne gjorde med det där maskingeväret natten till fredagen. Ordet har plockats upp av andra organisationer, de kriminella och de som bara vill flirta med dem. Hiphopgruppen The Latin Kings döpte sitt sista album till just "Omertà", för att understryka bandmedlemmarnas osvikliga band till varandra. Sen upplöstes de.
Och i svenskt tjuvspråk används det homofobiska ordet "golbög", som är det fulaste man kan vara i tjuvvärlden. Som utomstående håller man delvis med: visst är det fel att skvallra. Men det är faktiskt fel att vara ohederlig på alla andra sätt också.
Definierar man således tjyvheder som lojalitet så kan man nog påstå att det är en heder som också praktiseras. Och även på andra sätt kan det förstås finnas heder hos våra tjuvar - om vi för ett ögonblick lägger argumentet "men de stjäl ju från andra!" åt sidan.
De flesta som väljer den kriminella banan gör inte det för att de gillar att vara elaka mot andra. De upplever det som nödvändigt. För att alternativen framstår som obefintliga, omöjliga och oåtkomliga. Och kanske för att ett liv med pickor och biljakter förefaller något mer spännande än ett liv med studieskulder och lägenhetslån.
Så därför kan det finnas moral hos en människa som rånar banker på dagen och ställer upp för sina kompisar på kvällen. Om inte annat dubbelmoral.
På det viset skiljer sig inte skurkarna från vanligt hyggligt folk.
Ändå verkar alla som på Internet uttalat sig om tjyvheder - kriminella, kriminaljournalister och Flashback-tyckare - vara överens om en sak: tjyvhedern existerar inte längre. Förr höll tjuvarna tätt inför farbror Blå, idag golar de ner varandra för skojs skull. Förr slog man ingen i onödan, idag skjuter man folk i knäskålarna för att de har taskig andedräkt.
Här undrar man: exakt när slutade Förr och när började Nu? Var alla skurkar egentligen hyggliga fram till, säg, Stureplansmorden 1994? Eller startade förfallet inom förbrytarskrået, som vissa påstår, med heroinets inträde på gatumarknaden under 1970-talet? Ett av flera skäl att hålla sig undan heroin lär vara att det kraftigt dämpar empatiförmågan hos sin brukare. Är det horsets fel att man inte längre kan lita på banditerna?
Eller var tjyvhedern kanske inte alltid i bruk på den gamla goda tiden heller? Har folk alltid varit hyfsat stygga, och hyfsat hyggliga, mot varandra?
Det finns en idealiserad bild av Den Klassiske Boven, han som med rutig keps och Fantomen-mask bär en säck med stulet matsilver på ryggen och alltid slänger in några sedlar till sin fattiga grannfru på vägen hem. Bilden hänger i sin tur ihop med en idealiserad bild av fattigdomen, idén om att människor med lite pengar å andra sidan besitter en särskilt hög moral.
Den bilden är nog inte särskilt sann. Tvärtom vågar man nog säga att folk utan pengar bara har fler anledningar att stjäla. Å andra sidan ska ingen tro att rikedom automatiskt gör dig generösare: få förknippar begrepp som "Skandia-direktörer" eller "Ingvar Kamprad" med "givmildhet".
Med största sannolikhet är hederligheten ganska jämnt utsmetad över samhällsklasserna. De flesta av oss anser sig, med en viss rätt, vara ganska sjysta trots allt. Få vill sin omgivning ont. Betydligt fler råkar göra sin omgivning ont. Och några råkar göra sin omgivning ont lite för ofta.
Men en sak måste vi nog slå fast: omoral är inget nytt fenomen någonstans, varken bland återfallsförbrytare eller bland oss slentrianhederliga. Folk har lustmördat, våldtagit och kidnappat varandra åtminstone sen Sodoms och Gomorras dagar, med all sannolikhet också de kriminella.
För egen del har jag dock lättare att ha överseende med den som har inget och vill ha något, än den som har allt och vill ha mer.
Socialpolitisk satir.
I Malmö heter hemlösas tidning Aluma. Ingen vet varför, men nu gör den det i alla fall. Jag brukar medverka med texter. Jag gillar det. Det innebär att jag kan få vara politiskt korrekt. Senaste numret har temat myter. Jag nedtecknade sålunda en modern myt.
I antiken fanns myterna om Odysseus och Herkules. På vikingatiden traderades myterna om Egil Skallagrimsson och Tors brudfärd till Utgårda-Loke. Ute i svenska byar trodde man länge på myterna om skogsrån och huldror, tomten och näcken. Än idag vävs legender i landets stugor och lägenheter, på frisersalonger och i taxibilar. Det här är ...
MYTEN OM DALTANDET I VÅRA FÄNGELSER
Det var en gång ett land i utkanten av Europa där det stundom var så kallt att folket fick hälla K-sprit i sina automobiler. Folket voro tämligen välmående sedan en ny regent med sammetsögon sänkt den förtryckande villaskatten och hans skatteförvaltare med den stolta hårmanen infört avdrag för vaskning och tvagning av hemmanen.
Ändock voro folket inte lyckligt, ty folket visste att bakom tukthusets portar levde dråpare och plundrare i rikedom och överflöd. Blotta tanken på den lyx som stundligen undfägnades de onda på insidan, gjorde folket vredgat och fick deras sinnen att rinna på.
På stockhuset Kumla satt rövaren Tjyv-Jocke. Han hade indrivit förfallna skuldsedlar åt en sammanslutning för motorvelocipedburen ungdom tills länsman och fjärdingsman infångat honom och lagmannen sänt honom till sinkabirum. Åt detta hade Tjyv-Jocke glatts och med tillförsikt skådat fram. För honom var Kumla ett palats.
Varje morgon förnöjdes han åt att väckas strax innan tuppen gol över nejden. En av palatsets blåklädda betjänter skrek kvittrande "god morgon". När Tjyv-Jocke hängde sig kvar i sömnen ytterligare några sekunder, drog betjänten på sin skinnhandske och skakade vänligt Tjyv-Jocke lite fram och tillbaka på madrassen.
Med ett skratt skuttade Tjyv-Jocke upp från sin brits. Han råkade trampa fel och föll handlöst, men fångades upp av fångkammarens motsatta vägg. Tårögd av rörelse - och smärta - tackade Tjyv-Jocke de högre makter som gjort cellen så liten att han inte behövde falla raklång på golvet.
Därefter gick Tjyv-Jocke med fjäderlätta fjät genom samlingsrummet. Kniv-Jonny och Dräpar-Bogdan från konkurrerande motorvelocipedsällskap hälsade honom vänligt med långfingrarna. Tjyv-Jocke lögade sig hastigt i det nästan varma vattnet för att undvika närmare samröre med Kniv-Jonny, som kunde vara på kinkigt morgonhumör.
Visslande tågade Tjyv-Jocke tillbaka till cellen för att iföra sig den i princip skräddarsydda kostymen, märkt med Kriminalvårdsverkets eget stiliga monogram. Det lät sig nu inte riktigt göras, eftersom en hel skara betjänter hade älskvärdheten att ytterst noggrant städa hans cell och omsorgsfullt lägga hans papper i oordning. Han klädde sig ute i samlingsrummet och strosade iväg för att frukostera i de andra käcka junkrarnas sällskap.
Några ögonblick senare vrålade en av betjänterna artigt att det var dags för avgång till dagens göromål. Muntert visslande tågade så karlarna på led till palatsets arbetsinrättning. Där satt de sedan och skruvade skruv A i hålet B för att därefter applicera mutter C runt skruv A, med kortare pauser för födointag och slumpvisa pisseprov.
Tjyv-Jocke lät med glädje sitt vatten i den mugg betjänten överräckte. Inte minst gladde det honom att inte behöva vara ensam utan istället få dela en så minnesvärd händelse med en okänd mansperson.
Tjyv-Jocke var vid extra frimodigt humör just denna dag, alldenstund hans trolovade Valium-Eva ämnade göra en visit. Han ledsagades av en betjänt till besöksrummet, där Valium-Eva redan väntade. De omslöt ömt varandra - efter att ha dragit papperslakanet över britsen - och skänkte därefter en tacksamhetens tanke till de blida övervakare som försett rummet med våtservetter och mandomsskydd i skönaste latex.
Sedan de delat en kopp pulverkaffe och en Rohypnol från Valium-Evas bysthållare, bekände Valium-Eva att hon hade för avsikt att bryta deras förbindelse och istället knyta band med Sutenör-Harry. Visserligen älskade hon Tjyv-Jocke, men han hade blivit så frånvarande sedan han flyttade in på Kumlapalatset.
Tjyv-Jocke mottog beskedet med rörelse, enär det viktiga för honom var att Valium-Eva omhändertogs väl. För att understryka sin upprymdhet dunkade han rytmiskt sitt huvud i väggen och tog farväl av Valium-Eva med en känsloladdat "jag hatar dig!"
Efter besöket och beskedet var det en sann fröjd att få stryka av sig inför den främmande betjänten som böjde sig ner för att kasta ett getöga upp i Tjyv-Jockes sprund.
På kvällen kunde Tjyv-Jocke knappt bärga sig inför finalen på dagens alla glädjeämnen: Den Stora Inlåsningen. Med femton minuter kvar till åtta hörde Tjyv-Jocke rasslet från betjäntens nyckelknippa. Han fällde en tår av tacksamhet över omtanken. Nu hade han bara elva timmar framför sig av total ensamhet, reklamfinansierad television och hårdför självtillfredsställelse. Sedan skulle betjänterna på nytt ryta ett vänligt "godmorgon" och bjuda honom välkommen till ett dignande smörgåsbord av hotelser och trånga utrymmen.
Tjyv-Jocke somnade redan innan klockan slagit två, lutande huvudet i sin egen sköna kallsvett. Han var in i själen lycklig över det dalt som dagligen visades honom. Den enda bittra örten i glädjekalken var tanken på att han skulle behöva lämna palatset Kumla om bara fyra år.
Malmö 2.
Den här såg mina söner och jag när vi idag var ute och fingick i den koldioxidmättade luften vid Värnhemstorget, Malmös ansikte/ändtarmsöppning mot världen.
Jag gissar att mer än en patrullbyling har kört förbi den och sagt till sin kollega: "Den där ska vi kanske hålla korpgluggarna på".
I Eslöv såg jag för några decennier sen en sämre begagnad Taunus som det stod "PÅLLIS" på. Det tyckte jag var roligt. Inspirerad av det skrev jag in en bil med just "TJUV"-texten i manuset till teveserien "Häktet". Det kom aldrig med i slutresultatet. Troligen tyckte nån på rekvisitaavdelningen att det tangerade det överdrivna. Tokiga saker händer ju aldrig i verkligheten och särskilt inte inom den kriminella världen.
Begåvade människor jag känner del 9: Susan Taslimi.
Teveserien "Häktet" gick i SVT 2005. På fyra timmar berättades ett gäng historier om väskryckare och hustrumördare, manschettbrottslingar och quickisar, streetkids och gamla pundare - samt om trötta, arga, dumma, godtrogna, håglösa, uppgivna och fascinerat gapande plitar.
Det var en ganska bra serie. Och ganska sann. Jag vet, eftersom jag först sprang fram och tillbaka med nycklar på häkte och kåk i Malmö, och sen skrev själva serien. Bitvis för sann, tyckte somliga som kände igen sej. Själv duckade jag under flera års tid när jag gick ut på Malmös gator.
Jag skriver inte det här för att förhäva mej. "Häktet" blev inte den ingång till feta manuskontrakt och priskristaller och ständigt ringande mobil som jag i min naivitet föreställde mej. Men det blev ingången till en vänskap som på pappret ser ut som en manuskonstruktion.
För seriens regi svarade Susan Taslimi - en gång i tiden en av Irans mest firade skådespelare. 1989 flydde hon från vanvettets teokrati, men också från galorna, applåderna, statusen. Hon hamnade i Sverige, där tulltjänstemän gick runt med ett foto av henne och visade de övriga iranierna, som storögt nickade och antagligen kände sej som lite finare asylsökande i sällskap med en Stjärna.
Jag gissar att svenskar som satt på kåken ihop med Johannes Brost eller Sanna Bråding kände samma sak.
Från översta toppen i det persiska kulturlivet till understa botten i det svenska: Susan fick diska hos en fri teatergrupp i Göteborg. På kvällarna gick hon runt i en lägenhet där hon satt post-it-lappar med "KOPP" på koppen och "LAMPA" på lampan och repade sej själv som Medea framför sin "SPEGEL".
Det blev till slut en offentlig föreställning och en ordentlig succé. Susan kunde sluta diska och börja föra en ambulerande tillvaro som skådis och regissör vid Riksteatern, Galeasen, stadsteatrar, teve. "Hus i helvete" var en spretig debutfilm som blänkte till här och var och gjorde iranier i Sverige sura. Och är det några jag alltid respekterat så är det människor som nänns kacka i eget bo.
Hon hade kunnat göra en film om persiska hjältar och få fyrtitusen biobiljetter sålda av sej själv. Hon valde att skildra sina landsmän som människor. 2002 var inte tiden riktigt mogen för nyanseringar i etniska skildringar. Det brydde sej Susan inte om. Hon behövde berätta sin historia om tjocka och självupptagna perser. Har man flytt från ayatollor till öländska flyktingförläggningar slutar man troligen att tro på hjältar.
Historien om Susan Taslimi är som en roman, ett filmepos, en pikaresk om hur etterjävliga människor kan vara och hur vilja och vision kan driva en till det omöjliga. I fel händer hade den kunnat berättas av representanter för den förhärskande flyktingpolitiska idén att om man bara tar ifrån en människa alla hennes möjligheter så löser hon det själv med lite fiffigt entreprenörskap.
Själv är jag stolt över att få utgöra en fotnot i det där eposet. I arbetet med den där serien om människor som sitter inlåsta hittade vi varann: en megastjärna från Teheran, coolnessen personifierad, mamma till Cream (om nån minns Addis Black Widow) - och en lönnfet wannabe från Eslöv.
Susan kunde relatera till det där manuset om människor som satt inlåsta. Hon hade själv suttit i ett jättelikt häkte som hette Iran. Att jag kunde relatera till det är kanske inte lika häpnadsväckande, men så fann vi i alla fall varann.
Ett gammalt Wiehe-citat kommer, som ett mjältbrandsbrev på posten, till mej:
Du är en svartögd señorita
ifrån andra sidan gränsen
Jag är en fredlös desperado
på flykt från hela världen
Med undantag från att jag inte är fredlös, desperado eller på flykt från nånting annat än mina egna neuroser så stämmer det på pricken. 
Men kanske är Projektet bara en förevändning. Kanske är det bara den lägereld kring vilken vi samlas och konstaterar att det går att bygga broar - över ett halvt jordklot, några decenniers erfarenhet och en halv meter kropp. Det är ganska lätt att konstatera skillnaderna oss emellan.
Vilka är då likheterna? Först och främst våra usla lokalsinnen, vilket leder till att våra möten alltid försenas med minst en halvtimme.
Men mest hoppas jag att vi förenas i humor. Både i Iran och i Eslöv kan man göra iakttagelsen att människan ofta tål att skrattas åt.
Tjyvromaner.
Det finns en litteraturgenre som jag inte riktigt har grepp om hur stor den är, men som bör ha den ungefärliga beteckningen "galghumoristiska tjyvromaner skrivna av vänstermän, gärna med akademisk, sociologisk och/eller tjyvbakgrund".
På det famösa sjuttitalet gavs det förstås ut ett antal. Först och störst var författarkollektivet Kennet Ahl som skördade exempellösa framgångar med romanerna "Grundbulten" (74) och "Lyftet" (76).
Kollektivet bestod ursprungligen av den då nyss avpolletterade kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl. Med tiden kompletterades de av Dahls och Strömstedts f.d. flickvän Bodil Mårtensson och hennes nye man Anders Lönnbro (vilket blev för infekterat även under the swinging seventies, varför Strömstedt hoppade av).
Då tippade det också över från insideskildringar av fängelser och Plattan i tröttsam kpml(r)-retorik om bögig överklass.
För att ytterligare komplicera det hela heter också huvudpersonen i romanerna Kennet Ahl. Sedermera gjorde också kollektivet - under regissörsnamnet Kennet Ahl - en filmatisering av boken "Lyftet" som inte har nånting med handlingen i boken "Lyftet" att göra.
Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttitalsamfetaminister. I romanerna grundläggs några av de grepp som blir genremarkörer: tokigt högt tempo, galet många lik, noggrann återgivning av tjyv- och narkomanjargong, karaktärer som heter Blommor-till-mor, Hannibal och Blippe samt sentenser om samhället skrivna på näsan.
Det är vad man kan kalla "centralstationstoalettsrealism" eller "mer realism än vad som efterfrågats". Tonen är hårdkokt, cynisk och författarna hade inte haft nåt emot att jämföras med Raymond Chandler eller Ed McBain:
Att Rolle inte går att knäcka beror på att han fortfarande hatar. Han har gått den långa vägen, omhändertogs för samhällsvård redan i sexårsåldern och har från insidan sett att det enda den vården innebär är att man är kalkad och pantad för ett liv i brottets och knarkets tecken.
Det är därför han hatar det här förljugna och falska systemet som väljer ut oskyldiga ungar till anstaltshjon och har mage att kalla det för vård. Rolle tror inte på nån förändring, skiten är som den är och som den har varit i tusentals år men själv tänker han aldrig böja sig.("Grundbulten").
Det finns så mycket som står i vägen för en flicka från Tensta eller Hallunda som vill ha lite kul här i livet innan hon lämnar in, och jämfört med hennes tidigare tillvaro levde hon nu ett lyxliv.
Men för de flesta varar det som sagt bara en kort svindlande period. Tids nog måste man ut på gatan och ragga torskar. Till en början inte så ofta dock. Bara när det är ont om storfräsare på grund av att yngre och smidigare kollegor varit framme och snappat bort dem.
Men när tandlossningen sätter in i sjuttonårsåldern blir det hårdare att leva.("Lyftet").
Inne på en av Centralmuggens toaletter satt Tjacke och kände sig ytterligt väl till mods. Han hade just smällt i sig dagens andra macka. Vera Hanssons morfinbas var av god kvalitet och kostade därefter. ("Fähundarna" 1977, av journalisten Per Odebrant och min gamle filmlärare Joel Ohlsson).
- Hur mycket vill du ha? Det är fina grejor!
- Ge mej en halv meter.
Bengt drog upp pumpstången och mätte upp en halv milliliter direkt i sprutan.
- Här, sa han och räckte över den till Jan.
Han mätte sen upp samma mängd till sig själv.
- Har vi nånting att lösa det i? sa Jan.
- I guds natur finns allt, sa Bengt och öppnade bildörren.
Han böjde sig ner och tog upp vatten direkt ur en vattenpöl som bilen stod i. ("Fultjack" 1986, av Johnny Kalderstam, fil dr i rättssociologi).
Bingo, Lill-Janne, Svenne och de tre, nåja, lammkötten haffade snabbt två taxibilar och drog iväg till en kvart uppe på Söder där telefonen varit avstängd i närmare tre månader, och där innehavaren med största sannolikhet skulle vara glad, ja överförtjust, att låna ut sin lägenhet några dagar mot några kapslar samt pengar att betala telefonräkningen med.
Analysen visade sig vara riktig. Lägenhetsinnehavaren visste inte till sig av glädje. Detta var verkligen manna från himlen, och han lovade att omedelbart betala telefonräkningen. Först skulle han bara ta sig en sil hemma hos någon trevlig flicka i grannkvarteret.
Det finns anledning att misstänka att televerket skulle få vänta ytterligare, men eftersom Bingo och hans sällskap inte avsåg att stanna någon längre tid och eftersom telefonsignaler bara stör när man ligger och knullar så beredde inte telefonen dom några besvär.("Storfräsarna" 1979, av f.d. kåkfararna Lasse Strömstedt och Allan Westberg).
Jag ska ärligt säja att jag gillar det, men så är "Ett anständigt liv" en av mina favoritfilmer och Kentas textrader "Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod" storartad poesi i mina öron.
Allt som påminner mej om att jag, trots tarmvred och ett hus som läcker, trots allt inte injicerar smutsvatten gör mej tillfreds.
Avdelningen för märkliga monumentala män: Fleming Broman.
Jag vet inte riktigt hur välbekant Fleming Broman nånsin varit för allmänheten. Antagligen hyfsat namnkunnig för den som följde det sena sjuttitalets skandalpress.
1982 bestämde han sej i alla fall för att släppa en oerhört öppenhjärtlig skildring av sitt och stockholmskriminalitetens sjuttital. Han valde att ge boken titeln "Ursäkta, mitt namn är Broman", som syftar på den gamla Ernst Rolf-kupletten "Ursäkta, mitt namn är Boman", som Hasse Alfredson refererar till i sin monolog "Gamle man", vilket ger ungefär hundratusen miljarder stofilpoäng efter min skala.
Fleming Broman var dock ingen stofil på det sättet. Han var mer av en fifflare. Han drev den ärevördiga krogen på Sandhamn, där wallenbergarna och deras kumpaner i Kungliga Svenska Segelsällskapet höll hov om somrarna (Karl Gerhard: "I KSSS kommer inte en katt in bland hermelinerna! Ty segling och klasskillnad hör ihop!")
När han inte serverade kaviar till potentaterna, kokte Fleming Broman amfetamin i källaren. Sen gick han på horhus och umgicks med tidens bordellmamma Doris Hopp (där han troligtvis umgicks med landets f.d. justititeminister). Han lyckades vid ett tillfälle driva Stockholms mest etablerade konstnärskrog Prinsen till konkurs och utskänkningsförbud.
I sina memoarer vill den gode Fleming noggrant redogöra för sin bana. Efter hundra sidors läsning har Fleming inte begått andra brott än bolagsfiffel och skattetrix. Han startar nån oerhört framgångsrik arkitektfirma som han tömmer på tillgångar (och har en fru med MS som han lämnar för att hon är "för jobbig").
Sen är det lite enarmade banditer och lite luftfakturor och lite annat sjuttitalsfiffel (jfr Bert Karlsson), uppblandade med Fleming Bromans lätt kontroversiella åsikter: bl.a. hävdar han "liksom de flesta amerikaner som faktiskt har negrerna på hemmaplan, att de är lata".
Men det riktigt intressanta med den här boken är dock Fleming Bromans sätt att lämna ut sina gamla kumpaner. På försättsbladet står:
Med risk för sin egen personliga säkerhet har Fleming Broman valt att så långt det varit möjligt avslöja alla med sina riktiga namn.
Den principen drar han in absurdum. Alla hängs ut och namnges. Varenda kommungubbe som Fleming betalt under bordet, varenda småskojare i Stockholms svartspritsvärld, varenda bartender som skickat folk vidare till Flemings svartklubbar och svarta lägenhetskontrakt. Kumpaner, pälshandlare, "riksbekanta skojare", kollegor i spel- och byggbranschen och inte minst Snoddas gamle manager Torsten Adenby, som verkar ha varit spindeln i Stockholms svarta lägenhetsnät.
Och de flesta får så klart också en liten extra armbågsstöt på vägen:
Jag fick ta upp ett lån på huset i Kälvesta på 50 000 kronor och skjuta in i företaget med löftet att få tillbaka halva den summan av Christer. Jag har ännu inte sett röken av dessa pengar.
Förutom de som verkligen hudflängs:
Själv kallade han sig "mannen med guldkuken", vilket kanske krävdes för att han skulle lyckas vinna kvinnornas ynnest. Han var totalt charmlös, slafsigt klädd och ständigt försedd med en präktig prilla under överläppen.
Han är väldigt frank också mot sej själv - han kallar uttryckligen ett av sina bolag "mitt gamla mutbolag" - och konflikträdda jag läser med en konstant orosklump i magen. Vad mycket spö han måste ha fått efter att boken publicerats! Givetvis är den mestadels skriven inne på kåken, och där kan man begära isolering för sin egen säkerhet, men sen då? Vågade han sticka snoken utanför dörren? Eller hade han redan ordnat ett inkognitoliv på spanska solkusten?
Jag googlar "Fleming Broman". Spåren tar slut strax efter den här bokens utgivning. Han kanske upplöste en identitet och antog en annan. Det låter inte riktigt som en narcissists agerande, men även såna kan ju ha en pyttesmula överlevnadsinstinkt.
Sexualbrottslingar, informatörer och Ken.
Nu släpper han så en ny platta. 70 ex skickas till förtroenderåd på Sveriges anstalter. Det gläder mej. Dom dränks nog inte i post. Väldigt få av landets interner dränks i post.
I pressreleasen betonar Ken att inga plattor skickas till kåkar för "sexualbrottslingar och informatörer". Så klart. Enligt gammal tjyvheder - en lite udda form av heder eftersom den är i grunden ohederlig - så är dessa två kategorier dom sämsta av brottslingar. Det här har jag direkt från hästarnas munnar efter en tid i kriminalvården.
Av den här orsaken - att det tydligen är mer tjyvheder att döda eller prygla nån som tjallat än att tjalla - finns det faktiskt specialkåkar och -avdelningar just för "sexualbrottslingar och informatörer".
Gamla tjyvar gillar att prata om den tjyvheder som fanns förr, men som dessvärre utarmats med åren. Förr var man tydligen hederlig när man stal, slogs och knarkade. Dagens ungar stjäl, slåss och knarkar på ett ohederligt vis.
Paradoxalt nog pratar även unga kriminella om vikten av tjyvheder. Däribland Liam Norberg - en av dom många uppföljare till Sökarna som aldrig riktigt blev färdig hade underrubriken "Tjuvheder" - och tydligen också Ken Ring.
Dock betvivlar jag på att Ken till vardags svänger sej med begreppen "sexualbrottslingar" respektive "informatörer". Våldtäktsmän på min tid hette av nån anledning "snabbisar" eller "quickies". Informatörer heter enligt gammal fin homofob tjyvhederstradition "golbögar".
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!