När ord bli roliga del 6: parodin.
Försöker vara spirituell mellan nio och fem. Hård byxbaksnötning ska resultera i "Människor som har haft fel" - eventuellt med underrubriken "En bok om människor som har haft fel". När man känner att förrådet av hejdlösa liknelser och integritetskränkande tarvligheter nått botten, finns John Kjederqvist där med sina, om än något daterade, och kanske inte alltid helt begripliga, men handfasta, för att inte tala om bisatstäta, råd.
"När ord bli roliga" utkom 1933. Jag har citerat den tidigare. Först nu upptäckte jag att det naturligtvis är pluralböjning på titelns predikat. Kan verka lite gammaldags. Det är dock inget mot bokens innehåll.
I parodin överför man från det högtidliga och allvarliga till det vardagliga och bagatellartade eller tvärtom. Amerikanarna med sin Mark Twain kan nog ta priset i det slaget av skämt. Ett exempel i förbigående. Stationsinspektoren står på perrongen och säger till en resande, som väntar på sitt tåg:
"Ja, se om inte det där gruståget kommer fram, innan expressen avgår från Spartanville, så mötas de ute på linjen, och två tåg kan inte mötas på ett enkelt spår. Det har man försökt otaliga gånger, men alltid misslyckats. För övrigt behöver Ni inte vara orolig. Inom järnvägstrafiken händer de mest underbara ting. Här har nu t.ex. det här gruståget gått med grus i hela sex veckor, utan att det har blivit en sammanstötning", och så vidare.
Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas.
När ord bli roliga del 5: vitsarens ansvar.
Låt oss återgå till den pedagogiska skriften "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet", skrivet av den bisatstokige språkvetaren John Kjederqvist 1933. Det är en fascinerande skrift. Den understryker i princip i varje mening att humor har förändrats under de senaste sju-åtta decennierna. Det är inte bara det att vi inte längre skrattar oss fördärvade av stornästa ockrare som säger "micket" eller storläppade bantuinfödingar som blir rena av tvål. Det är även andra attityder som så sakteliga har förändrats.
Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas. Vitsmakaren är i allmänhet ganska fördomsfri. Han bör emellertid erinra sig, att han har ansvar för sina lustigheter, isynnerhet om han publicerar dem. Från sådant ansvar är den, som gör oavsiktliga lustigheter, den naive vitsaren, om ett sådant namn, som motsäger sig själv, tillåtes, helt och hållet befriad.
Om hans lustigheter offentliggöras, bär utgivaren ansvaret. Det är därför bara bra, om geschäftvitsaren kommer ihåg regeln, att ju naturligare vitsen är eller synes vara, ju roligare är den.
Vi ha redan sett exempel på hur vitsarens smusslar med ordens uttal och stavning för att få vitsen att gå. Det gör han ibland mycket finurligt. Han känner språkets minsta uttrycksmedel bättre än andra. Därför händer det, att han ställer oss inför språkliga företeelser, som vi förut inte tänkt på, eller om vilka vi inte tänkt, att de kunna bli löjliga. [---]
Här är en annan: Frun, som vill övertyga sin man, att hon absolut måste ha en jungfru till utom Lina, säger så här för att bevisa det: "Lina har alldeles för mycket att göra. Hon överanstränger sig. Hon bäddar, hon städar, skurar, bakar och tvättar", och avbröts av mannen: "Ja kära Du, hon stryker visst med."
Det är knappt mer än en liten höjning av rösten, som behövs för att smyga in den överraskande betydelsen. När man inte hör, utan bara läser detta, kan det roliga undgå en.
Detsamma är förhållandet med en rolig bit ur Kasper [gammal skämttidning, 1930-talets svar på Parlamentet, bloggarens anm.] för någon tid sedan. Den bygger på ett mindre vanligt uttal av ordet doktor. Den nyblivne, något gröne studenten sitter och pokulerar med sin nyförvärvade vän och bror överliggaren; denne anförtror honom, att han tänker lämna akademin och studierna: "Då har bror inte längre tänkt att bli doktor" (docktorr). - "Nej, men jag har åtminstone blivit torr bakom öronen".
Betoningen dóktòr finns i dialekten. Så docktorr som en båt i en torrdocka tänkte den glade överliggaren nog aldrig bli.
När ord bli roliga del 4: omkastning och hopblandning.
John Kjederqvist har många tankar och tips om hur man skapar humor, tankar som ibland känns självklara och tips som emellanåt känns daterade, men som ändå har en tendens att locka till skratt. Om än inte alltid där Kjederqvist kanske avsåg. I boken "När ord bli roliga - skrattet och skämtlynnet" (1933) resonerar han bl.a. kring hur fantastiskt kul det kan bli när man kastar om ord:
Ett roligt exempel på omkastning: En bonde, som kom till staden, ställde åkdonet utanför handlandens butik. Han var ny kund och gick in i butiken för att fråga, om han kunde få ställa in sina hästar. Han fick då tillsägelse att köra om hörnet och genom första port in på gården. När han ordnat här, skulle han gå in och handla, men kom nu en annan väg från gården genom kontoret in i butiken. Här kände han inte igen lokalen strax, vände sig om ett slag och sade: "Ursäkta var det jag, som var här ijåns (nyss)?" - Det skulle vara "Var det här jag var ijåns?" Det lät, som om han tvivlade på sin identitet. Det för osökt tanken på det vanliga uttrycket "känna igen sig" som förklarar omkastningen.
Kjederqvist har faktiskt inte fler exempel på roliga omkastningar, vilket är lite märkligt eftersom han har många exempel på andra sorts ordlustifikationer. Efter en (kvasi)psykologisk och kommatät utvikning apropå historien ovan, går han raskt på hopblandningen:
Bröllopstegelgrammen i "Kvartetten som sprängdes", som jag nyss citerade, lämna stoff. Ingen kan betvivla, att Birger Sjöberg har dem ur verkligheten. I varje fall äro de karakteristiska genom att ställa tillsamman i en mening sådant, som passar ihop så lite som möjligt, att föra ihop ord från olika idéområden. Här ha vi ett:
Sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne. "Ferniss- och oljefärgsfabriken Glanzia".
Grov hopblandning av bröllopspoesi och annonsspråk. Det låter ju som om bolaget Glanzia rekommenderade sig att leverera "sol inne".
Utan att förråda några viktigare av telegrafverkets hemligheter, meddelar jag ur autentisk källa tre exempel på vad en telegrafist kan få förmedla i bröllopstelegram:
Må Ni länge leva! av familjen Pettersson.
Guds rika välsignelse av Carlsson och jag.
Rekord sättes av det sista: Livet är en strid, önskar faster Lotta.
När ord bli roliga del 3: upprepningen.
Vår teoretiske vän av humor, John Kjederqvist, rabblar i sin bok "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet" (1933) upp alldeles ohyggligt många exempel på ord som blir roliga när de används fel eller rörs ihop. I ett ganska lamt försök till kategorisering berättar han vad som kan göra "upprepning", "omkastning" och "sammanblandning" så väldigt lustiga.
Vi tar upprepningen först. Ha papper och penna till hands.
Låt oss taga de vanliga "sa jag" och "sa han", som kan vara nog så motiverade men ändå i längden verka något maskinmässigt. "Som sagt va" vid varje andhämtning är ett annat. Att avsluta varje mening med "så det så" eller "för den delen" är inte bättre. Eller när man liksom vill sätta fart i berättelsen genom ett ständigt återkommande "och så unna för unna" (undan).
När man hört det ett par gånger och sitter och väntar på nästa, och det så kommer ett "unna för unna", då är det inte lätt att avhålla sig från att draga på smilbandet. Och jag vill se den, som kan hålla sig för skratt, när han läser bröllopstelegrammen i Birger Sjöbergs bok "Kvartetten som sprängdes", där vart tredje telegram är "Sol ute, sol inne ..."
Det var upprepningen.
När ord bli roliga del 2: talfel.
John Kjederqvist var språkvetare och lärare och skrev 1933 boken "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet". Den är fullproppad med exempel på hur lustigt det kan bli när man skämtsamt leker med ord. Inte alla exempel är lika roliga 2011.
Ett intressant stycke tar upp uttalsavvikelser:
Så är det ofta de enstaka ljudens uttal, som blir komiskt. En vuxen människa som inte kan tala rent. Det är ju en motsägelse.
Den består ofta däri, att det är ett visst ljud, som hon inte kan uttala. Hon utbyter det då mot ett annat. Man träffar inte så få individer som säga v istället för r. Skämttidningarna låta snobbar vara behäftade med detta fel för att ytterligare öka deras löjlighet: En bild föreställer en löjtnant och en ståtlig dam. Den lille löjtnanten säger: Tyckev inte fvöken det skulle vava voligave att vava kavl? Fröken: Nej, vad tycker Ni själv?
Man är först frestad att tro, att ett sådant ljudbyte är skämttidningens eget påhitt, eller åtminstone, att talet är starkt karikerat. Så är emellertid visst inte förhållandet. De som säga v för r göra det visst inte för att det skall vara fint, och ännu mindre för att väcka löje. De rå inte för att de begå detta uttalsfel. De ha som barn inte blivit rättade och så fått behålla detta fula ljudbyte hela livet.
Ett annat språkljud, som inte så sällan råkat ut för individer, som misshandla det, är s-ljudet. De sägas då läspa eller sluddra. När en som läspar skall säga "se så" så säger han "the thå!" med ett ljud, som är i det närmaste samma ljud som det engelska th i think. Och när den som sluddrar skall säga "se så!" så sätter han s ungefär på samma ställe i munnen som han säger l, han säger "le lå!" [...]
Sådana uttalsfel som läspning och isynnerhet sluddring äro nu inte så lätta att på ett allmänfattligt sätt återgiva i skrift. Och de som läspa eller sluddra lämnas därför vanligen i fred av skämttidningarna, då ju dessa måste kunna visa sina lustigheter i tryck. Eljes skulle jag inte ha något emot att de som läspa finge schavottera lite. Ty det är inte utan att jag har anledning misstänka, att många göra det, emedan de tro, att det är fint. Och smittan sprider sig.
När ord bli roliga del 1: att kolportera sig ned för trapporna.
John Kjederqvist var, av allt att döma, en humaniorans man. Verksam som språklärare under 1900-talets första hälft, den förste att hålla en radiolektion i engelska 1925, tidigt debatterande läs- och skrivsvårigheter i sexiga organ såsom Folkskollärarnas tidning. Han skrev också boken "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet" (1933). Där får man lära sig mycket som man inte visste, lite som man nog anade och en del som man inte riktigt begriper.
För att vara en bok om humor så måste man dessvärre konstatera att den är påfallande torr.
Under ett antal dagar framöver - dvs. tills jag tröttnar - ska vi få ta del av några av Kjederqvists rön angående hur ord kan alstra humor. Vi börjar som sig bör med en del av Kjederqvists eget förord:
Det sätt, varpå en person sätter en rova eller rullar ned för en trappa kan vara komiskt, om han inte gör sig illa. Det kan också beskrivas så. Någon kan t.ex. säga: "Han hade bråttom och rullade nerför trappan; han tyckte det gick fortare på det sättet." Beskrivningen är komisk. Det är onekligen humor med i den: att omtala något som i och för sig är ganska betänkligt, som om det vore det riktiga och avsedda.
Tycker man, att det låter komiskt, så är det ännu inte orden som sådana som äro orsaken. Poängen, orsaken till löjet, ligger inte i själva orden, snarare skulle jag vilja säga i tankegången. Det är inget språkskämt i egentlig mening.
Om däremot en annan, som vill berätta samma sak, säger: "Han kolporterade nedför trapporna", så ha vi ett fall av språkkomik, som tillhör den stora gruppen "komisk användning av främmande ord": kolportera istället för kullbyttera. Det förstås härav, att orden, som användas, skola på ett särskilt sätt deltaga i effekten.
Likt pionjären på området, filosofen Henri Bergson, som år 1900 gav ut avhandlingen "Skrattet" - enligt uppgift den tråkigaste bok som skrivits - försöker Kjederqvist förklara hur komik uppstår. Uppgiften är svår, närmast omöjlig, eftersom de flesta av hans exempel inte är särskilt komiska. Men han gör så gott han kan:
"Varför skrattar bonden, när han får se en neger?" Det är den fråga man mer än en gång träffar på hos forskare i det här ämnet. Antagligen gör man sig den för att komma underfund med vad det kan vara för ursprungliga och primitiva föreställningar, som äro bärare av skrattet.
Jo, svarar man, det gör bonden därför, att han inte kan få negern i något begreppsmässigt sammanhang med sina föreställningar om hur en människa skall se ut. - Och det är ju ändå en människa. Det blir en skarp motsättning mellan den där svarta figuren och bondens vanliga missuppfattning av en människa. Den intellektuella motsatsen är det, som framkallar den egendomliga känsla som, om den är tillräckligt stark, utlöser skratt.
Så då vet vi. Kjederqvist ger fler exempel på lustiga sammanblandningar av ord. Många fler. Ohyggligt många fler.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!