En man med ett skägg går ner i Split.
Jag drar till Kroatien. Resten av familjen ser det som semester, jag ser det som ännu ett led i min inte-bara-vara-som-utan-rentav-bli-Myggan-Ericson-strategi. Näst revykupletter, cirkus och Ernst Rolf var ju Balkan Uno "Myggan" Ericsons stora intresse, vilket märks på hur jugoslaviska och albanska bonnkomiker fått oproportionerligt stort utrymme i hans nöjeslexikon (det här behöver jag egentligen inte skriva eftersom alla så klart redan noterat det).
Så medan resten av familjen bara svennebadar utan tanke på det förgångna, badar jag med vetskapen att en gammal nördig farbror vältrat sej i samma hav. Det gör naturligtvis min resa rikare och viktigare än deras.
Broberg Circle O Zero un Uma N.E.
Ska man förstå Robban Broberg - och det är vi många som har försökt - tror jag nyckelordet är "livskris". Hela Brobergs liv och karriär har byggt på att han hamnat i olika existentiella återvändsgränder, brutit samman och sen ordvitsat sej ur krisen.
Man ser scenariot framför sej. Broberg ligger i spillror och frågar sej själv "vad är det jag behöver för att komma ur det här? Jo, en mor! Och en rot! Och ro! Men vänta!" - Broberg reser sej ur fosterställningen - "Det blir ju morot!" - Broberg hoppar upp och börjar vandra uppsluppet fram och tillbaka över ateljén - "Och som anagram blir det för håken MOTOR!" - Broberg är helt extatisk och springer mellan den gula bandspelaren och den blå gitarren - "och vänder man på det blir det 'alla vägar bär TO ROM'!"
Och så skriver han en show som naturligtvis heter "Morot" och så fyller han så småningom Globen.
Det verkar så lätt när man ser det på avstånd.
Ibland gör han det lätt för sej när han går hemma och slentrianvitsar. Då får han syn på ett kastrullock och sätter det på huvet och skapar "lock´n´roll! Lockrop med Robban Broberg!" Det är inte särskilt inspirerat, men tog troligen honom upp ur just den svackan.
Under ett sammanbrott på sextitalet kom Robban Broberg plötsligt på att han inte skulle heta Robban Broberg längre. Inte ens Robert Broberg. Han skulle heta Robert Karl-Oskar Broberg - hela sitt dopnamn. Det blev så klart något krångligare för skivkonsumenterna att fråga efter.
Och när han på sjuttitalet gick in i väggen så gick han nog bokstavligen IN i väggen. Då bestämde han sej - med nån sorts logik som bara var hans egen - att han från och med nu skulle heta:
Broberg Circle O Zero on Uma N.E! I Myggans Nöjeslexikon inhämtar vi att "Circle", "O" och "Zero" står för att Broberg nu började om på noll. "On Uma" är "a human" - han var onekligen en människa. "N" är Nobody, "E" Everybody. Han var alltså alla och ingen, dock en homo sapiens, som stod på noll.
Inget konstigt med det.
Men om möjligt ännu krångligare för de som ville köpa plattan.
Interiörer från ett skäggigt hem.
Bloggar ska ju vara lite personliga har jag hört. Eftersom jag alltid ansträngt mej att vara "inne" och "på" så kommer här ett antal snapshots från mitt hem och min tillvaro. Så här personlig har jag aldrig varit mot någon utanför terapirummet.
Det här är en mygga min yngste son leker med. Den är döpt till Ericson.
Det här är en mobil inköpt på IKEA. Hur tänkte Kamprad den här gången? Är det en tredimensionell parafras på Billie Holidays "Strange fruit"? Är det en tyst protest mot masshängningen på Evinfängelset i Iran förra året? För det har väl inget att göra med att nallarna är Abrahams barn? Ingvar - det där lämnade du ju bakom dej redan på femtitalet!
Det här är en leksak min yngste son fått av sin farmor. Hur tänkte hon nu?
Det här är en tavelupphängning min bror och fiancé ansvarar för. En Taube-anekdot till den som kan se varför den har retat mej dagligen sen den gjordes i januari (det enda som egentligen retar mej mer är givetvis att jag inte gjort nåt åt det).
Jorden runt.
Mina "vänner" Valle Westesson och Krisse Jonzon försöker få tiden att gå. Där andra satsar på nya, moderna, hippa kulturformer som stand up comedy (som låter lite coolare än Myggan Ericsons rekommenderade raktuppochnerkomik), gör de en Carl-Einar Häckner och rotar fram såna där artister som är s.k. specialbegåvade.
Det kallas varieté. Det innebär att man satsar på det spektakulära. Hellre nån som brottas med en apa insmord i dallassallad än nån som kan förklara världspolitik eller läsa en dikt om svält.
Jag vill tydligt understryka att jag inte är sur eller bitter över att inte ha blivit tillfrågad. Det rör mej inte i ryggen att ingen frågat mej om jag vill vara med bland lindansarna och löskefolket. Jag har massor av egna projekt. Det finns alltid nån tvätt som ska tvättas och nån nagel som ska klippas.
Eftersom i alla fall jag känner till begrepp som "vänskap", "lojalitet" och "hederlighet" (och för den delen "hygien" och "moderna kläder"), puffar jag här för ett projekt fast att jag inte är inviterad att delta. Så agerar nämligen Riktiga Vänner.
På restaurang Metro, Möllevången, Malmö. Onsdag 21.00. 
På det festliga rashatets tid.
En festlig anekdot i Myggan Ericsons gamla Ernst Rolf-biografi (som jag antar ligger på dom flesta av landets nattduksbord i detta nu) innefattar en australisk showsimmerska, hennes manager, en landslagssimmare, ett vattenpoloess, en negerbetjänt samt den fryntlige revykungen och kuplettcharmören Rolf himself.
Simmerskan Anita Kellerman utvecklade med tiden ett nummer som gick ut på att hon "gjorde perfekta trampolinhopp" och "simmade linjeskönt" i en genomskinlig vattenbassäng. Vi kan alla föreställa oss att detta krävde en budget som ganska få scenföreställningar 2008 jobbar med. Ännu mer extravagant blir det när man betänker att detta bara var en i en oändlig räcka storslagna tablåer.
Rolf hyrde in Kellermans nummer till sin Cirkus-revy 1927. Som ett festligt upptåg - Rolf var betydligt mer intresserad av upptåg än t.ex. sketcher eller skämt - bjöd Rolf en kväll in Arne Borg, legendarisk världsmästare i simning, och vattenpolospelaren Ville Andersson (antagligen legendarisk i vattenpolokretsar). Dessa hoppade och skuttade i bassängen till publikens ohöljda förtjusning. Det är ju alltid roligt att titta på vuxna män som badar.
Myggan skriver:
Rolf tyckte det började bli roligt och beslöt återuppliva en lustighet från forna dar. Han hoppade iklädd frack i bassängen. Publiken jublade. När han dyblöt kom upp togs han emot med en badkappa av sin negerbetjänt Bobby. Rolf tog, stark som han var, Bobby, och kastade ner honom i bassängen. Det var ett skämt som Rolf gillade högeligen, speciellt som Bobby inte kunde simma utan fick livräddas av Arne Borg.
Vad som därefter händer är att miss Kellerman, simmerskan, påhejad av sin man, vägrar att utföra sitt nummer eftersom "vattnet hade förorenats av en neger". Dan därpå tvingade mr Kellerman Rolf att byta hela vattenbeståndet i bassängen till något garanterat icke-kontaminerat.
Det intressanta är att historien röjer så många lager av rasism. Visst är paret Kellerman dom verkliga bovarna, ättlingar till gamla straffångar som skjutit aboriginer som hobby. Men i sammanhanget glömmer man gärna Rolfs oförställda glädje över att en svart man inte kan simma. Och att han tvingas visa upp sina bristande förmågor inför ett fullsatt Cirkus.
Och inte minst ställer det sej i vägen för Myggans eget upprepade bruk av begreppet "neger" och att han inte nånstans problematiserar att Rolf hade en "negerbetjänt" i ensemblen. Som en kul grej.
När Myggan i nästa stycke berättar att Rolf samma år satsade på en lilleputt-show - Singer Midgets, "22 lilleputtar som allesammans rymdes i en taxibil och som hade sin egen show med jazzband, trolleri, atletnummer, cowboytricks, parodisk boxningsmatch" - är man så avtrubbad att man inte längre reagerar.
Varje gång farfar påstår att det var bättre förr - tro honom inte. Farfar var möjligen bättre förr, men det är farfars prostatas fel. Inte tidernas.
Proggiga barnböcker del 17: Lasses farfar är död.
I en serie böcker om dagisbarnet Lasse - "Lasses pappa är dum", "Lasse är en tjuv", "Lasse i lekparken" - försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.
Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.
Men "Lasses farfar är död" (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.
Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:
En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.
Och så får Lasse lära sej att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.
På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: "Hej då farfar". Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.
Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen högerhåll vill säja.
Stanley Sjöberg - pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och galenpanna - reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut "Lenas farfar är i himlen".
På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):
I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.
Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:
-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [---] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.
Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:
Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [---]
I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.
Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:
Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.
Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:
Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.
I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon "log så vackert". På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: "Farfar är i himlen".
Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.
Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mej.
Ty kyrkan är i vår värld inte en neutral plats, utan ett tillhåll för tillräckligt många skurkar, lismare, skrymtare, fariséer och bukpräster för att vara kontaminerad - oavsett hur många exempel som finns på motsatsen. Och frikyrkan ska vi så klart inte prata om.
Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot - utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver "boken rekommenderas varmt!", fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.
En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.
Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag med jävligt gott samvete tuta i mitt barn.
P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!