Plankad musik.

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är "bisittare". Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes "Beautiful ones" och Christer&Lottas "Don't let me down" för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen - vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen "man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om" kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs "Rock-Fnykis"-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket "får" man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes - även känd som Ron Nasty - var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet "The Rutles", som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd "All we need is cash" (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone "Ouch!" (Help!) hamnade på bootlegutgvår med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På "Monty Python - live at Hollywood Bowl" - scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag - framför han den finstämda nonsensballaden "How sweet to be an idiot". Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis "Whatever".

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

Halvimponerade föräldrar.

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell "Kee Marcello" Lövboms hedonistiska levnadssaga "Rockstjärnan som Gud glömde". Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger "vad bra, Kjell".

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: "Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?"

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori - kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät - på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: "Känner du Jan Guillou?" Schori svarar: "Självklart."

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan "vad tyckte ni?" hade svarat "mm". Kollegan replikerade: "Då vann jag. Mina sa: 'Har du bilnycklarna?'"

Varför känns det bara tomt när man är full?

För evigheter sen - när tid inte var en bristvara i mitt liv - satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet - för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte "Ocean's eleven" så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt "Apocalypse now" och "Citizen Kane" - två av historiens mest sönderhyllade filmer - på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot "Ett anständigt liv". Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med "Ett anständigt liv" - och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd - så hade jag gjort det.Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

"Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?"

"Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart."

"Hur fan kan man bo i Umeå?"
"Det är lätt hänt."

"Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!"

"Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset."

"Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?"

"Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!"

"Ska du ner på Torget?"
"Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen."

"Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?"

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten "Sverige hjälper".

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild. På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng - "Utan att fråga" - är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglundsorkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

Görsen?!?

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren - ett ganska förutsägbart potpurri på "Björnen sover", "Bä bä vita lamm" och "Lille katt" - går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli "Blues för Fatumeh" och "Balladen om briggen Blue Bird av Hull". Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: "Fula gubbar" av Magnus Uggla från 1986.Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som "prostatit" och "segla breda"; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den - typ vart tredje år - är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att "Ardy" måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet "vilken Ardy skulle det annars vara?").

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid "Den ofrivillige golfaren"? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt - Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten - mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria - att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 2.

Likt Alexander Schulman - och i ännu högre grad hans mamma Lizette - har jag skapat ett monster. Jag kom häromsistens att tänka på en rolig artikel jag läste i min ungdoms gratistidning Monitor och gjorde misstaget att höra av mej till författaren/ illustratören David Liljemark innan jag faktiskt rotat fram själva artikeln.

Hade jag haft ursprungstexten framför mej när jag frågade om lov att återpublicera den hade jag uttryckligen bett om att få citera valda delar. Nu blev visst dealen att jag ska transkribera hela den långa texten (och tro mej, jag vet vad "lång text" betyder).

Det gör jag för all del gärna. Artikeln är rolig och nördig - två ledord i mitt liv. Men personligen har jag en närmare relation till de artister som nämns i den först citerade delen.En annan som inte bangar för att tillrättavisa en odräglig publik är Michael Gira, den mässande sångaren i den nu så sorgligt nedlagda gruppen Swans, järngänget som gav det tunga våldscrescendot ett brutalt förbrytaransikte utan skrattrynkor. Förra våren, under deras avskedsturné, gästade svanarna KB i Malmö.

I ett tystlåtet, finstämt slutparti på en av de första låtarna visade Swans sin sköra "vi-kan-även-ta-det-piano"-sida, men publiken visade inte alls tillbörlig respekt. Gira blev så irriterad av åhörarnas sorl att han tvärt avbröt låten: "Shut up! Shut up! I'm trying to sig here! Shut up! Don't you have any manners? You do have manners, don't you? If you wanna talk, go over to the bar! I came here to play some music!"

Någon hurtig sprätt i publiken hojtade: "Don't be so negative, man!", varpå Gira vände sig om med en gloria av lika delar integritet och svartsyn, för att med sträng blick leverera det dräpande skarprättarsvaret "Gimme a reason not to be". Varpå jag [David Liljemark] som fanboy började tok-sava av dyrkan så omåttligt att samtliga i lokalen fick fotsvamp upp till knävecken. [...]Ni som var klyftiga nog att inte missa den briljanta spelningen med Smog på Mejeriet i höstas, minns antagligen att de vemodiga balladernas apostel Bill "Smog" Callahan inte direkt överöste publiken med ögonkast eller tack för applåderna.

Annat var det på somras, på Lollipop, då Bill uppträdde helt solokvist utan kompband. Rapportörer från fältet har förtäljt den sensationella historien om hur någon osnuten tjomme (vi kan kalla honom "John Doe #1") började trissa Bill och fick honom att demonstrera sitt i lönndom smorda munläder.

JD#1: "Bill! Can I see you outside the tent after the show?"
Bill: "Öh ... I don't know ... I don't think so".

Döm om förvåningen när Bill kommer med en motfråga! "Did you see Johnny Cash today?"

Antastaren John Doe #1 skyggar, vill inte vara med längre, får tunghäfta. Mummel i publiken uppstår medan Bill inväntar ett svar. Slutligen bryter John Doe #1:s kompis (?) tystnaden, en svarthårig lirare ("John Doe #2") med läppstift och solbrillor: "Yes".

Bill, rappt: "Did you cry?"
JD#2: "No."
Bill: "I always cry when I see Johnny Cash."
JD#2: "I had my sunglasses on, and I didn't wanna take them off."
Bill: "So why didn't you take them off for me?"

(Epilog: någon låt senare tar John Doe #2 av sig solglasögonen. Tårar. Ridå.)Att vända sig till hårdrocken brukar annars vara ett rostfritt och barnsäkert kort om man går på jakt efter minnesvärt mellansnack av pundigaste kaliber. En liten favvis är när Ronnie James Dio på Black Sabbaths Live Evil släpper nyhetsbomben "our next album will be, finally ... a live album from Black Sabbath!" Nä kors i jösse namn och hela hanses snuffigt korsfästa släkt, vi trodde att det skulle bli ett album med din gamla grupp Elf, Ronnie!

Vadringspokalen går dock till Cronos, diabolisk sångare iden oförgömliga black metal-trion Venom, och hos honom lär den stanna som välpolerad prydnad ovanpå den mytomspunna jukebox i helvetet som enligt sägnen enbart spelar Venom-plattor.

Anledningen är en skiva som Cronos, Mantas och Abbadon kanske inte ens själva känner till, en högst inofficiell Venom-singel utgiven i en ytterst begränsad postorderupplaga om runt 500 ex på Thurston Moores spralliga bolag Ecstatic Peace ca -91.

Inspelningen härrör från ett Venom-gig i New Jersey fem år tidigare, där muskelansamlingen Henry Rollins sedermera dödsskjutne polare Joe Cole bandade (Joe Cole var roddare när Rollins band Black Flag fick äran att, liksom en gång Metallica, agera förband till Venom).

Denne Joe Cole gjorde det geniala bustricket att korta alla låtar på liveinspelningarna, sånär som på de allra första och sista sekunderna, och lämna pratet intakt. Resultatet är häpnadsväckande dråpligt och framkallar så mycket skrattparoxysmer att ni lär få ta av er solglasögonen både en och två gånger.

Cronos håller låda nåt så djävulskt, och att han var en så monumental estradör hade man knappast kunna ana utifrån den tradiga, slickade och pottränade officiella livedubbel som kom kort senare, pratfattig trots att den delvis mjölkades ur samma USA-turné. Kulturskymning, eller bedöm själva:

Cronos (efter att ha dundrat igenom 7 Gates of Hell): "Alright! Is it fuckin' hot in here tonight, ey? Okay ... You know, we got told about Christmas time that we had to come to the States to do a promo tour ... eh ... that meant coming to the States whithout doing any gigs ... so we said FUCK YOU, MAN! We wanna go out here and do some gigs! 'Cause you're wild man, WILD ... so, eh ... (yeaah) ... so we're gonna do a track for you now ... You know, we've heard some rumours out here ... that ah ... Venom have packed in, yes? Venom are supposed to have finished! WELL WE'RE RECORDING A FUCKING NEW ALBUM NOW!!! And it's a little bit different ... to say the least. So we're gonna do a track for you now ... of the new album ... yeah! This is the track, it's called The Chanting of the Priests!"

Låten spelas.

"Alright! You know, eh ... you know, we're doing some gigs in New York in a few days ... are you getting down there?"

Publiken: YEAAH!

"It's gonna be a bit bigger than this, I think ... just a little bit. Alright!

(Mantas stämmer gitarren.)

"Have we got some beer drinkers out here tonight?"

Publiken: YEAAH!

"You know what this is? ... piss!? ... This comes from where Venom come from, it's called Newcastle Brown Ale, it knocks you on your fuckin' back let me tell you! So ... the guys here tonight wouldn't give me any alcohol for on stage, so eh ... I borught my own! Want a drink?"

(Bjuder publiken.)

"No, I think this is a bit too strong for you guys ... I don't think I should give you a drink ..."

(Mantas stämmer gitarren.)

"That stays here, it's the last one. Now I only have a few left. ... Okey! What the fuck do you mothers wanna hear?"

(Allmänt stoj i publiken. Någon törstig gamäng, envetet: "I want a drink! I want a drink!")

"Well, eh ... we can't play four albums in the space of a two hour show, you know ... But we're gonna do a track for you now, of the Welcome to Hell-album ... this is a track called Poisioned."

Låten spelas.

"Alright! Indeed! Indeed!"

Om man fick önska att en flexisingel följe med som bilaga i Monitor, så vore det en återutgivning av denna sjövilda sjua. Och, till sist: ifall någon gammal rocker-räv i läsekretsen råkade vara på Venom-spelningarna i New York 1986 och "gjorde en Joe Cole", så är jag villig att ge ... öh, typ ... Randy Pipers avgasrör och Rick Allens arm i utbyte mot kassetten.

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 1.

I slutet av nittitalet bodde jag i Lund. Lund är en stad med många ansikten - en gång i tiden hade det Sten Bromans pipskägg, nuförtiden verkar det toppas av sältransindränkt bratslick - men det som alltid har varit värt att älska hos Lund är det utrymme som alltid har beretts åt det nördiga och smala. På min tid fanns i staden en gratistidning som hette Monitor. Den var, kan man säja, som Nöjesguiden, fast med kunniga och engagerade skribenter (jag vill minnas att jag själv skrev två artiklar om två filmer som jag fortfarande inte sett).

Häromsistens kom jag att tänka på en artikel i en gammal Monitor, kretsande kring fenomenet mellansnack på konserter, skriven av serietecknaren och knappologen David Liljemark. Jag kände ett starkt behov av att läsa den igen och mejlade därför herr Liljemark. Han hade den inte i digitalt skick, varför jag istället vände mej till min bokhylla och naturligtvis hittade en mapp märkt "Gratistidningar 90-tal".

Med artikelförfattarens goda minne presenteras härmed stora delar av den artikel som jag fnissade glatt åt såväl 1998 som 2010:Åsikterna går isär likt en öppen gylf när det kommer till mellansnack. Somliga menar på att artisterna inte ska ödsla tid på att dravla tjafs, utan bör koncentrera sig på att uttrycka sig genom sin musik och spela istället.

Och visst, när man hör vissa artisters tafatta försök till att muntligen linda sin publik runt lillfingret blir man mörkrädd i dagsljus: "Ehe ... mår ni bra?", "Har ni kul?" och "Ni är den bästa publik vi nånsin haft!" har hörts kobent viskas in i alltför många mikrofonmembran genom tiderna.

En säker källa har berättat om gamla Bullen-skådisen Robyns bravader på Lollipop för nåt år sen: "Oj! Jag har aldrig spelat för en såhär stor publik förut. Kul att ni kunde komma! Okej, ha det bra! Använd kondom!". Betyg för denna muntliga redovisning: en Carola (inklusive hennes nyutkrystade myling).

I sådana generande stunder, där rödkindssjukan smittar av sig som en löpeld bland alla närvarande, välkomnar man varmt och öppenfamnat de band som har vett att hålla klaffen stängd. Stängd, låst, igensydd och med nyckeln bortkastad i tystnadens träsk; pretentiösa grupper som sprider en atmosfär så belastad av gravallvar och pubertetsångest att man kan stryka skjortor i luften, där ett "tack" är publikfriande och att berätta vad nästa låt heter är att sälja röv totalt.

Vad som borde rendera spöstraff och lite allmän lös tortyr, är när de självgoda banden börjar klaga på att publiken röjer för dåligt. Vilkas fel kan det vara månntro? Det kan väl aldrig vara så att scenartisterna emellanåt har sig själva att skylla, att de spelar för soppig musik?

Har man otur kan det gå som för Stockholms Negrer på P3 Live, då sångaren Michael Alonzo kom att ångra vad han först tiggde om: "Man ... man svänger över till nån ... konstig barkänsla, här ... Det är ingen som stormar scenen, så man får nån sånhär ..." Två tjejer i publiken: "Spela röjigare musik!" Alonzo: "Va?! ... dom vill storma scen ...! (suck) ... va jobbigt ...".

Rätt använt kan mellanprat vara en kolossal stämningsförhöjare som gör kontakten mellan artist och publik så total att allt känns som ett myspysigt pyjamasparty på mjukrosa plyschkuddar. Och inte minst, för oss som lessnat på allt annat än jingeln i Släng dig i brunnen finns det ett enormt underhållningsvärde i de dråpliga grodor och verbala guldkorn man ibland fiskar fram i det barsnackets Klondyke rockestraderna utgör.

(För den som är mer intresserad av dadaistiska ljudpoem, rekommenderas ett besök på närmsta hak där Shane McGowan råkar lira.)

"Monitor, monitor, are you paying attention? Alan Stanley, these are your microphones!" Detta citat är taget från Lou Reeds livedubbel Take No Prisoners från 1978. Utöver att plattan rent rock'n'roll-mässigt är en höjdare där öset står som kastspön i backen, så är den dessutom en grisfest utan motstycke för oss anhängare av mellansnack; vilket här även inbegriper snack i låtarna.

Svadan är omåttlig. Lou orerar, han skojar till det, han skäller ut störiga personer i publiken (som i en rad i Sweet Jane: "those pretty women, man, they never really faint / those villains alwas - SHUT UP YOU! - blink their eyes"), han gnäller på roddare, han svamlar, drar billiga skämt och rötna häppisar, han häcklar kollegor i musiksvängen och uttrycker sin avsky gentemot rockjournalister ("somebody shoot those journalists!"), och så vidare i det oändliga - han är kort sagt pladdrigare än en Åke Strömmer just utsläppt efter en månads vistelse i en sensorisk deprivations-tank.

Paradnumret på skivan är den "spoken word"-version vi bjuds av Mr Reeds gamla monsterhit Walk on the Wild Side, som han bevisligen tröttnat rejält på och fullständigt babblar sönder. När han väl kommit igenom första versen får han för sig att han ska uppdatera pöbeln om vad karaktärerna i låten gör nuförtiden och vad han har för åsikt om dem.

Till exempel får vi veta att Lou inte saknar transvestiten Candy Darling som han inte kände särskilt väl ("I'm such a scam artist"), och att Little Joe "... was an idiot". Längre fram avbryter Lou "do-todoo"-körsångerskorna, för att han ska berätta hur det kom sig att han skrev låten Walk on the Wild Side! Meta vi minns.

Det visar sig bli en lång historia, inte minst som han halkar in på ett otal stickspår och i samma veva hinner med en smärre självbiografi, och tro fan att karln aldrig kommer till ett regelrätt slut. Låten klockar in på 16:53 - och då tonas den ut.

Ja, göbber å kärringer, ska ni bara äga en dubbel med Lou Reed - jag menar förstås en till, för Metal Machine Music hoppas jag att ni redan har - så är det Take No Prisoners. [...]Den goe gôbben Ebbot Lundberg spelade en gång i tiden (innan han vann alla indiefjortisars hjärtan med Soundtrack of Our Lives tralliga popdänga Instant Repeater '99) i en gitarrdominerad orkester som också spelade slaktar-riff med eftertryck, nämligen Union Carbide Productions.

Bland influenserna namnsläpptes då som nu ofta The Stooges, och vem vet, kanske var det Iggy & The Stooges gamla snatter-rika avskedslive Metallic K.O. som inspirerade till Ebbots kanske största stund som publikcharmör?

Carbide var i Förenta Staterna och rockade snickarbyxorna med tillhörande vid-arsle av amerikanarna. På en konsert som sedermera sändes i svensk radio, kläcker Ebbot ur sig följande harang på drygaste göteborgska: "Thank you ... ni e så ecklia ... amerikaner e nog bland det fulaste folk jag vet ... ni e så tjocka, å så äter ni hamburgare å ... de e helt beklämmande. Herregud, vilken samling köttskallar ..." - och sen fyras UCP-klassiker Financial Declaration av som en ljudkanon. Mellansnack of our lives!SLUTKOMMENTAR: ja, som ni märker är texten a) lång (jag citerar bara cirka hälften av originaltexten, som också tar upp Swans, Smog och Venom - band som jag har ett mindre än obefintligt förhållande till) och b) något daterad (Carolas myling Amadeus är väl vid det här laget både vuxendöpt och konfirmerad). Även exemplen vittnar om att tid gått: idag skulle väl Ebbot Lundberg knappast kalla nån annan för tjockis?

Hursomhelst - finns en tanke med den här bloggen är det att vara en stor avstjälpningsplats för populärkulturella obskyriteter för att dessa icke må falla i glömska. Att jag för andra gången publicerar någon annans text är alltså konsekvent i sin inkonsekvens.

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 14: försvaret (typ).

Det är inte alltid alldeles enkelt att hänga med i de resonemang Ann Ekeberg för i sin fylliga stridsskrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991). I bokens slut kommer hon på nåt vis in på försvaret, som på nåt vis leder henne över till gamla östblocket, som på nåt vis har med rock att göra:

Jag ställer än en gång den väsentliga frågan: Varför frågar sig ingen varför rockmusiken var 'förbjuden' i östländerna? Rocken hördes naturligtvis över murarna. Förr, när Västberlin hade stor rockkonsert satt den östtyska ungdomen och diggade. Jag tror att militären i östländerna förstod att rocken fördummar och demoraliserar. Pojkarna, de blivande soldaterna, säckar ihop och förlorar försvarsviljan.

Därefter citerar Ekeberg tidningen Värnpliktsnytt, där 50 av 61 tillfrågade popartister berättar att de inte gjort lumpen. Ekeberg: "De anledningar de uppgav för erhållandet av frisedel, reagerade i varje fall jag mycket starkt på".

Ovanpå det citerar hon några av de anledningar popartisterna lämnat fram, underförstått de anledningar hon reagerat starkt på. Jan Peter Borger (Treat): "Jag har ett öra som inte riktigt fungerar som det ska". Peter Grönwall (Sound of music): "Får ont i huvudet och sover dåligt vid överansträngning". Dan Tillberg: "Sköt upp mönstringen till jag var 21 år. Då hade jag fått en dotter så jag gick bara in och drog upp alla sociala skäl jag kunde komma på. Jag försökte vara så ärlig som möjligt".

Utifrån dessa utsagor av dessa storstjärnor konkluderar Ekeberg:

Många i de numera fria öststaterna uttrycker sin rädsla över att de kommer att bli överösta av flumkulturen från väst. Jag undrar om vi tillsammans kanske borde börja bygga murar - skyddsmurar!

Visst finns det något motsägelsefullt nånstans i det här resonemanget?

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 13: musik och satanism.

Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken "Människor som gått till överdrift".

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel "Musik och satanism" särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[...]

Man kan då undra var denna 'kyrka' får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro - 'sånt händer inte i Sverige'. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. [...]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: - 'HAR NÅGON SETT DETTA BARN?' eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster 'Jimmy 2 years - missing' (Jimmy 2 år - saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 12: rockberoendet.

Liksom sjuttitalets tokvänster ibland fick påminna sej om att huvudfienden faktiskt var Kapitalismen, inte f.d. kompisarna i det andra maoistpartiet och inte ens såssarna, får man inte glömma att Ann Ekebergs huvudfiende är Rocken. I sin skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) är det främst den drogskadade Rocken hon går till angrepp mot.

Hon har många skäl att ge sej på Rocken, men två fenomen verkar sticka henne särskilt i ögonen: Rockens inneboende dödsrytm och ungdomarnas uppenbara beroende av Rock. Det där med rytmen kommer man inte ifrån. Inte ens Springsteen passerar nålsögat:

Hur trevlig han än verkar, multimiljardären i jeans, de amerikanska tonåringarnas största kultfigur, så för han ut fel rytm. Expressen (3 juli 1988) skriver mycket om hans kärlek på scen och privat med Patti Scialfa, trots att alla vet att han är gift. Detta är inget föredöme för våra tonåringar. Även om Bruce tidvis har ett bra budskap t ex patriotism och önskar se en förenad amerikansk ungdom, blir allting fel i och med att rytmen är fel. För tar man ett glas kristallklart vatten och häller i en droppe starkt gift, blir hela glaset förgiftat.

Och så har vi alltså detta med ungdomens direkt fysiska behov av Rocken:

Och förresten varför släpar ungdomar runt på 'bergsprängare' (jättestora bandspelare) om det inte är för deras beroende av musiken? Ja, lite är det förstås för att synas och lite mode men ändå... Apparaterna är tunga!

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 8: Uppenbarelseboken.

Så öppnar vi det kapitel i Ann Ekebergs anti-rock-och-det-mesta-annat-pamflett "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" som, lite oväntat, heter "Musik och Uppenbarelseboken" (det föregås bl.a. av de braskande kapitelrubrikerna "Musik och satanism" och "Musik och sex").

I det något fragmentariska kapitlet går Ann Ekeberg igenom olika domedagsprofetiska verser ur den hallucinatoriska sista bibelboken och bevisar att Rocken är ett varsel om att Harmagedon är obehagligt nära:

8. 'De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons.'

Här ger Uppenbarelseboken ännu en mycket tydlig indikation om vilka det handlar. Jag tycker det är osmakligt med popvärldens alla välkryllade 'stjärtgossar' som t ex Europe. De kastar med håret som 'töser'. Flera artister klär dessutom ut sig till kvinnor, plockar ögonbrynen och sminkar sig. Vilket mansideal får våra unga män? [...]

Boy George sa när han mottog en Grammy Award: 'Tack Amerika. Du har bra smak, stil och du känner igen en bra drag queen när du ser en.' Att bära långt hår som kvinnor, ser vi vara snarare en regel än undantag bland rockmusikerna. Och än en gång ser vi att det är The Beatles som tagit initiativet.

Andligt sett och enligt traditionen är det bara den man, som uppnått Gudsgemenskap, som får bära långt hår som kvinnor, t ex Jesus.