Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt "nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju".

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Med vilken rätt?

Så här några veckor efter att det sista Sommarprogrammet klingat ut är det väl också dags för mig att kommentera årets Sommarpratare. Jag har hört sammanlagt ett (Juholt) och ett halvt (GW) program och blev glad över att Juholt pratade om sin morfars sex meter höga nakenstaty i Påskallavik och att GW inledde med "De sista ljuva åren". I övrigt har jag nöjt mig med att läsa efterhandsreaktionerna.

Som serie har Sommar en tendens att snarare bekräfta än överraska. Att Fredrik Gertten gillar Skåne kunde man ana med tanke på att han gjort cirka tjugofem dokumentärer om Malmö och att Ulf Brunnberg är en reaktionär ärkeknöl konstaterade vi redan när han gick med i Lidingöpartiet.

Den stora överraskningen är väl egentligen att både Pia Sundhage och Ann Petrén lär ha spelat Fria Proteaterns "Med vilken rätt". En låt från 1977 som skildrar en städerskas känslor när hon lämnar konsulinnans hem efter uträttat förvärv:

Det är naturligtvis en helt inaktuell visa utan någon som helst relevans idag. Idag finns inga städerskor som kallas "lilla fru Blom". De kallas "lilla Banu" i den mån de alls blir tilltalade. Massinvandringen har gjort att det idag är nästan omöjligt att kommunicera ordentligt med sin städerska. Och "ålderdomshem" har gudskelov försvunnit ur språkbruket. Konsuler och konsulinnor finns troligen kvar, lika oumbärliga nu som då.

Alla är vi överraskade över att fotbollsproggare och kulturmarxister fortfarande kan tycka att detta har nån som helst relevans i ett modernt och perfekt samhälle. Allra mest överraskade är troligen Carsten Palmaer, Margareta Garpe, Gunnar Idering och Anders Forsslund - textförfattare och kompositörer - som i år kommer att få sina första Stimutbetalningar sen Berlinmuren föll.

Vilhelm Mobergs glaspick.

Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren "Människor som har haft fel".

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess - idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan - tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin - han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn - en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet "Wachtmeister & Werner"? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats "samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket". I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: "Moberg hade flera skrivbord."

Exakt var Glaspicken står - för står gör den - visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända - Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 - men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Här har vi en helt vanlig världsreporter. Enligt sej själv en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextitalet, emellanåt satt i karantän, enligt sej själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella "Della" Anka - med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) - valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander - han med Anderssonskans Kalle - som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans "liten flicka"), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är helt uppåt-väggarna-bisarrt?

Avdelningen Oavsiktliga Skräckomslag.

Akta er barn annars kommer farbror Ulf och tar er! Äter ni inte upp er gröt så kommer han och berättar om det där kollektivet han hade i början på sjuttitalet! Pass på, var snälla och raska för annars spelar han HELA Connemara med full symfoniorkester!

En målning som för övrigt skulle falla good old Saddam på läppen.

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

Kapten Brännässla.

I en teveintervju av Stina Vad-hon-nu-hette-vid-just-det-tillfället-Dabrowski-Lundberg pratade Ulf Lundell för några år sen om en barnbok han funderat på att skriva. Den skulle heta "Kapten Brännässla" och, gissar jag, handla om Kapten Brännässla.

Det är en svindlande tanke att Lundell skulle försöka kommunicera med barn. Humphrey Bogarts gamla replik från när han blev gudfar dyker osökt upp: "I don't know what to do with children. They don´t drink". För Lundells del (åtminstone efter 1991): "I don't know what to do with children. They don´t read Kerouac".

Ulf Lundell har sen 1975 uttryckt sej genom musik, romaner, lyrik, konst och nu senast dramatik. Oavsett konstart har det alltid handlat om en man född 1949, uppväckt 1967, med rötterna i Orminge och drömmar om Österlen och Gotland och frihet. Man får förutsätta att även hans barnbok skulle se ungefär likadan ut:

Jolly Roger är hissad och Kapten Brännässla lägger ut från land, lämnar detta förbannade mörka konungariket Sverige där rock´n´rollen är död och själen stelfrusen. Bredvid mej står Hon, Kvinnan, med bärnstensögonen och den röda klänningen och sina ingådda Tank Girl boots. Jag har min skogshuggarskjorta och mina cowboyboots och mina tatueringar och tillsammans ska vi, hon och jag, jag och hon, jag och Kvinnan, söka Lycksalighetens Ö där hon och jag, jag och hon, Kvinnan och Mannen, ska få leva i frihet och utan ryggen full av kniv.

Det blåser upp på detta förbannade Dödens Hav, där hajarna hugger efter våra liv och vår frihet och vi hukar för orkanerna. Nånstans där ute hotar farorna: Kapten Leda och Matros Tvång och Styrman Alkohol. Jag har min piratkniv i handen och det bor en viking i mitt blod. Kvinnan med bärnstensögonen ser på mej och det ger mej styrka och mod. Kapten Brännässla är fit for fight och dancing beneath the diamond sky. Dom jävlarna ska inte få ta oss, viskar jag till kvinnan med bärnstensögonen. Vi har slitit av oss dom där förbannade etiketterna som setat klistrade i våra pannor och som vill ha oss ner på knä.

Vad är det där, säjer Hon, kvinnan, och pekar ut mot horisonten där ett fiendeskepp, antagligen lastat med stelbenta jävlar som vill ta vår frihet ifrån oss, tronar upp sej mot den gråfisiga svenska horisonten.

Problem, svarar jag fast det är svårt för läsaren att uppfatta att det är jag som säjer det, eftersom jag vägrar använda pratminus eller citattecken när jag skriver. Håll i dej nu, för dom blodtörstiga jävlarna kommer aldrig att släppa oss utan strid. Det är en sak jag lärde mej 1967, året då visionen tog mej, visionen som håller liv i mej ännu, att vill man ha sin frihet så får man vara beredd att slåss med livet som insats. Men du och jag, älskling, kan tala indianernas och vildarnas och vargarnas språk och vet hur man bekämpar den där förbannade ledan som sitter som en förbannad klåda i vår förbannade nedärvda lutheranska själ och som vill mörklägga sinnet och hindra en grabb att va fri och glad.

Du är så manlig när du pratar så där. Kom, jag vill älska. Se här, jag tar av mej min rödaste klänning.

Fiendeskeppet seglar upp. Nu ser jag: det är Kapten Jävla Tungsinne och hans anhang av byråkrater och förståsejpåare och besserwissers och kvinnor som vet sanningen om män. Vi älskar hastigt, jag och Hon, Hon och jag, Kvinnan med bärnstensögonen och Mannen utan morgondag, hennes långa mörka hår rullar ut sej över durken, kärlekens hundar skäller från kajutan och sen lämnar jag henne på däcket medan jag kastar ut änterhaken och bordar detta förbannade fiendeskepp. Jag gör vad som måste göras. Kapten Brännässla - ständigt på drift. ("Kapten Brännässla", outgiven, sid. 771-772).

Lundells nittital.

Tidskriften Galago - denna mitt tonåriga småstadsjags ynka tåt till Den Stora Världen, ett spretigt tecknat universum av popkultur, godmodig anarkism, Bistro Boheme-posörer och syrafärgade minnen av almstriden - bligade 1989 i kristallkulan.

På några uppslag presenterar redaktionen sina gissningar kring hur nittitalet skulle komma att te sej ("2:a juni 1990: adjektivet 'klockrent' används i så många skilda sammanhang att det mister sin klang", "14:e september 1997: Hans Holmér tar upp kurdspåret igen men åklagaren pekar på att mordet är uppklarat. Holmérs livvakter begränsas tll sjuttio man").

Ulf Lundell får en egen kolumn. Galagisterna förutspådde att Lundells nittital skulle resultera i följande skivproduktion:

Så här tjugo år senare är det hög tid att syna spådomarna. Lundells skivproduktion så som den faktiskt såg ut 1990-1999:

Livslinjen (samlingsbox)
Preskriberade romanser (samling)
Måne över Haväng
Maria kom tillbaka (livetrippel)
Xavante
Rebeller (samlingsdubbel)
Öppna landskap (samlingsdubbel)
Slutna rum (samlingsdubbel)
Bosnia (Bosnien-turnén)
På andra sidan drömmarna (dubbel)
Män utan kvinnor
Slugger
Når jeg kysser havet (norsk samlingsdubbel)
Fanzine (live + studio)

Till det ska fogas tegelstensromanerna "Saknaden" och "Friheten", samt tegelstenssamlingen "Texter, bilder, noter".

En klyscha om dikt och verklighet och överträffande sveper förbi mitt medvetande. Som det gamla djungelordspråket lyder: hur många knutar man än slår på sej själv, slår Uffe alltid fler.

Inbjudan till Handelskammaren.

Livet är en absurditet, insåg redan Beckett. Ibland landar saker i min mejlbox som förbryllar mej. Jag får pressutskick från Dramaten och jag får (eventuellt) mejl från Marianne Ahrne. Nu har jag - i egenskap av bloggare - fått mejl från Handelskammaren (nåt jag har mycket vaga grepp om vad det är, men som gissningsvis är lika sexigt som det låter):

Inbjudan till bloggarfrukost

Bäste bloggare!

Hur klarade Stockholm IT-kraschen, finanskraschen och den senaste tidens globala lågkonjunktur egentligen? Kan vi lära något av det senaste decenniet som kan hjälpa Stockholm att bli framgångsrikt i nästa?

Den 14 oktober kl. 9-11 vill Stockholms Handelskammare bjuda in dig till bloggarfrukost där vi diskuterar just detta - var framtidens jobb kommer att finnas och hur Stockholm kan nå framgång i den globala konkurrensen.

Med oss har vi Annika Billström, tidigare socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, Ulf Adelsohn, tidigare landshövding i Stockholm och partiledare för Moderaterna, samt Johan Treschow, ansvarig för ekonomisk analys på Handelskammaren. Ses vi där?

Vi bjuder på frukost, välkommen!

Hur mycket jag än gillar gratis mat är svaret på frågan: nej, vi ses inte där. Nog för att den här bloggen på sitt sätt tangerar vad som ska ske på Handelskammaren - jag har ju t.ex. skrivit ett inlägg om Ulf Adelsohns kompisar och ett inlägg om SJ där ju Adelsohn bestämmer och ... nej, där tar det nog slut - men jag är inte särskilt intresserad av hur Stockholm ska hämta sej ur olika finansiella kriser.

Jag förstår så klart att människan som har tryckt på "send" inte först har läst igenom alla inlägg - eller ens ett enda - på En man med ett skägg och sen tänkt "den här killen verkar vara lämpad att bjuda in till en skriande tråkig floskelparad", men jag kan ändå inte låta bli att fnittra förtjust åt den totala kulturkrock som just uppstod.

Och man undrar ju vilka andra bloggare som inviterats. Marcus Birro? Niklas Strömstedt? Alex Schulman? Charlie Schulman? Carolina Gynning? Vad är det hela tänkt att leda till?

Hade jag på nåt mystiskt vis warpats till den här bloggarfrukosten är det endast och allena två frågor som hade surrat i mitt huvud: 1) ser det illa ut om jag lassar på ett flak bacon till? och 2) undrar om Adelsohn fortfarande blir sur om man påminner honom om bastkjolen?

(Bilden är den första som dök upp när jag bildgooglade "handelskammaren".)

Hippie ay och hippie ey.

"Hair" är som bekant en musikal med bra låtar (Nina Simones version av "I got life" är by the way betydligt bättre än den Björn Skifs framförde i 24 karat).

Somliga har också fått för sej att "Hair" har nåt att säja. Det har den inte. En låt handlar om att vi närmar oss vattumannens tidsålder. En annan handlar om att ha väldigt mycket hår.

För länge sen - ca fyrtitvå år sen - i en galax långt långt borta - Sverige - satte man upp "Hår" på Scala i Stockholm. Den innehöll fräcka melodier som "Utvandrare från Polen" och "Svårt att spela hård" och rader som "white boys gör mej helknas".

I ensemblen ingick Bill Öhrström, senare känd som Lisa Ekdahls pojkvän/ faderssubstitut, Bruno Wintzell, senare känd från Tutti Frutti, Kisa Magnusson, senare känd från Melodifestivalen och Ulf Brunnberg, senare känd som Vanheden.

Brunnberg var för övrigt den ende i ensemblen som spelade i peruk. Och som inte framträdde med sitt privata namn. Istället hade han det helballa tilltalsnamnet "Våfflan".

För scenografin stod Sören Brunes, senare känd som scenografen bakom varenda pjäs om arbetarrörelsens förestående seger över bourgesien som nån fri teatergrupp gjort sen dess. Producent för LP:n som kom efteråt var Clabbe af Geijerstam, senare känd som DJ. För översättning och arrangemang stod Bengt-Arne Wallin, jazztrumpetare som bl.a. gjort filmmusiken till halvknäppa "Eva - den utstötta" och helknäppa "Sound of näverlur" (en av ganska få filmer som innehåller en strippscen med Eva Rydberg i folkdräkt).

Det är svårt att föreställa sej, men det hela var nog hippt. Lennart Swahn lär enligt legenden ha premiärminglat i afghanpäls.

Jag vill inte smolka ner nån glädjebägare så här fyra decennier senare, men när jag lyssnar på plattan från musikalen idag framhärdar jag i att melodierna är bättre än texterna. Redan originaltexten till "Sodomy" känns lätt gymnasial:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty
Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation
Can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!

Det blir inte bättre när det direktöversätts och läggs i munnen på Ulf Brunnberg:

Sodomi
Fellatio
Cunnilingus
Homofili
Fader, varför låter det så snuskigt?

Masturbera
kan va kul
Kom till helig ormgrop
Kama Sutra
allihop!

Jag inser att det här var viktigare att säja i en tid när knulla var skamligt och barn kom med storkar. Men man kan fortfarande anstränga sej att rimma.