Guld, rökelse och Myrdal.

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför - att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 - är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne "ointelligent" i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek - hans arbetsliv och därmed liv - till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det - de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt "nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju".

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: "Den vite riddaren" (som är en science fiction-satir), "Anna Holt - polis" (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och "Anna Holt" (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld - kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg - möter figurer från Guillous romanvärld - Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp - och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i "Mannen från Mallorca", "Profitörerna" och "I lagens namn" ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i "Göta kanal". I "Anna Holt - polis" möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i "Anna Holt" möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av "Anna Holt" spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop "Anna Holt - polis" med "Den vite riddaren", som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av "Anna Holt - polis" utspelas i princip parallellt med det första av "Den vite riddaren", vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter "Den vite riddaren". Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) i "Den vite riddaren" dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som "Det stora avslöjandet", "Ondskan" och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou - kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) särskilt den första serien (i kronologin!), "Anna Holt - polis", handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Jan-och-Skytteklubben.

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: - kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Halvimponerade föräldrar.

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell "Kee Marcello" Lövboms hedonistiska levnadssaga "Rockstjärnan som Gud glömde". Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger "vad bra, Kjell".

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: "Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?"

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori - kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät - på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: "Känner du Jan Guillou?" Schori svarar: "Självklart."

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan "vad tyckte ni?" hade svarat "mm". Kollegan replikerade: "Då vann jag. Mina sa: 'Har du bilnycklarna?'"

... och riksdalern i den andra!

Jag tittar på GW.

”Kvällspressen” hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) B jörklund. 

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström). 

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om. 

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna. I ett annat avsnitt, som alltså är signerat Guillou, blir Ingvar Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga. Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i ”Profitörerna” (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han hade sin befattning också i det civila. Och i ”Anna Holt - polis” (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla. Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men nånting skaver när jag ser ”Kvällspressen” och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.

Troelltyg i tomteskägget.

Kurt Mälarstedts relativt nyutkomna biografi om Jan Troell berättar metodiskt om Troells märkliga filmargärning: hur den mycket försynte skåningen pendlat mellan att göra informationsfilm för Kockums och internationell storfilm med Gene Hackman, mellan kostymmastodontfilm med svensk skådespelarelit och anspråkslös dokumentär om en närradiostation i Trelleborg. Drivkraften är hela tiden kärleken till bilden och nyfikenheten på människan, aldrig Troells eget ego.

Troells och mitt temperament är väsensskilda: jag blir lätt rastlös av hans bländande vackra bilder av storslagna islandskap och fladdrande fjärilar, men jag har stor respekt för hans konstnärskap och tycker det är skönt att det i alla fall finns en svensk regissör utan tydliga diagnoser. Och "Utvandrarna" och "Nybyggarna" knuffar man inte från den piedestal där de sitter, hur besynnerlig småländskan än må låta.

Men det kanske mest fascinerande (med viss reservation) är bildmaterialet. Där ser man nämligen, svart på vitt och i färg, hur sent i livet Troell faktiskt skaffade skägg. Jag har alltid föreställt mig Troell som en synnerligen skäggig man. Inte narcissistiskt skepparkransig som Vilgot Sjöman eller pseudobohemiskt till-synes-vildvuxet-men-i-själva-verket-välansat som Sven Nykvist - utan bara genuint rufsigt och avslappnat ansiktsbehårad (lite grann som jag själv, för övrigt).

Den Troell jag ser framför mig när jag blundar - eller tittar i en aktuell tidning - är alltså den gamle Troell, numera åttio år men lika obestämbar i åldern som när han var femtiofem. Bokens bilder vittnar om att också Troell har varit ung och oskuldsfullt slätrakad:

I det tidiga samarbetet med Bo Widerberg - Widerberg skrev, regisserade och pratade, Troell sprang efter med kameran - är det till och med en gentleman i slips och trenchcoat som möter oss. Vi skriver tidigt sextiotal och Troell har tillfälligt lämnat sin tjänst som lärare för en utflykt i bildberättande som kom att vara femtio år. Samhället är fortfarande artigt och prudentligt och ansiktet följdriktigt lent som en bebisstjärt.Inte heller när han själv gjort succédebut som regissör med Eyvind Johnson-filmatiseringen "Uppehåll i myrlandet" har Troell låtit stråna spränga fram ur ansiktsmyllan. Det syns extra tydligt om man jämför med producenten Bengt Forslund, som bär  skägg. För övrigt den sortens skägg som vid den här tiden - mitten av sextiotalet - börjar populariseras av reklamare och som bäst ackompanjeras av en polotröja.Troell får sedan förtroendet, från den store Vilhelm Moberg själv, att filmatisera dennes livsverk, "Utvandrarna"-sviten. Svensk skådespelarelit - samt Eddie Axberg - slipar tungrots-r:en och SF öppnar stora portmonnän. Troell investerar en del av gaget i rakhyvlar."Utvandrarna" och "Nybyggarna" blir internationella succéer och tar Troell till Hollywood, där han gör västerneposet "Zandy's Bride" ("Pionjärerna") med Gene Hackman. Troell får egentligen inte stå bakom kameran för facket - på bilden gör han sig alltså skyldig till regelbrott - och känner sig allmänt vilse i den enorma produktionsapparaten. Olikt sina amerikanska generationskollegor - Francis Coppola, Martin Scorsese, Robert Altman, Brian De Palma - är han alltjämt slätrakad, vilket troligen undergräver hans auktoritet ytterligare. 1974 signalerade "skägg" i Hollywood "galenskap" och "galenskap" i sin tur "geni".

Troell återvänder för övrigt några år senare till Hollywood, för att göra katastroffilmen "Hurricane" ("Orkanen"), producerad av den legendariske Dino De Laurentiis. Fortfarande är han skägglös. Filmen blir mycket riktigt ingen succé.Tillbaka i Sverige sätts förberedelserna igång för en av Troells mest berömda filmer, "Ingenjör Andrées luftfärd", om en arrogant man från Gränna som skulle skriva historia genom att flyga ballong över Nordpolen men skrev historia genom att istället dö. Fortfarande under rekognoseringen - här utförd med tvärflöjt - är Troell helt kal om kinderna. Och nu skriver vi alltså 1979! Karln är fyrtioåtta år och har hittills aldrig visat upp sig med helskägg för fotograferna!

Först under själva inspelningen släpper Troell taget om sargen och hyveln. Orsakerna därtill kan vi bara spekulera i. Att det säkert var knepigt att hitta raktvål på Vitön kan vi gissa, och ännu bökigare att hitta såna där speciella uttag för rakapparater, men det hindrade inte killen till höger om Troell. Hursomhelst: först här, 1980, skapas den specielle Skägg-Troell som vi känner idag.Resterande bilder i boken talar sitt tydliga språk: från och med 1980 skapas en ny Troell, en man med ett skägg, som slutgiltigt gett upp hoppet om att nånsin få återgå till att undervisa skolbarn och som insett att han kommer att vara tvungen att viga återstoden av sitt liv åt filmskapande. 1991 poserar han framför affischen till "Il Capitano", och det är ungefär så här Den Riktige Troell sen för evigt ser ut i vår föreställningsvärld. 

Årets sommarföljetong del 2: Inaktuellt Rapport.

Minnesgoda läsare minns att En man med en skägg-redaktionen i sommarens början slog som dårar på den största av trummor och utannonserade en sommarserie utifrån skandalboken "Kryss i rutan" (1982). Det blev väl sisådär med den där serien. Ett inlägg är ju inte, hur liberalt man än tolkar ett begrepp, en serie. Visserligen kallas ju ibland Gary Larsons "The far side" eller Hank Ketchams "Dennis the Menace" för serier trots att de bara består av en ruta, men det har alltid den lille semantikern i mig blivit heligt upprörd över.

"Kryss i rutan", för att som hastigast uppdatera er, är en krattigt skriven inifrånroman om det blöta och osjyssta spelet på Rapportredaktionen i åttiotalets början. Alla reportrar, varav en del är lättidentifierade, utmålas som vassarmbågade vinpimplade promiskuösa karriärklättrare i en värld som helt styrs av fackets godtycke. Implicit förs en diskussion om public services envälde som blev ignorerad då och är förlegad nu.

Min plan var att försöka identifiera fler gamla Rapportörer och se om det finns källor som kan bekräfta den något bittra utsagan från Chris Böhme, som "Kryss i rutan"-författaren efter ett psilocybinrus valde att kalla sig. Det visade sig kräva mer tid än vad jag räknar med att ha på denna sidan pensioneringen.

Men lite restresearch ligger här och skvalpar på skrivbordet. Bland annat hittar jag ett inlägg i Expressen från 1982, skrivet av det legendariska Rapportankaret Bengt Öste. Redan rubriken blottar ett agg mot Sveriges Televisions konkurrerande nyhetsredaktion:

"AKTUELLT VILL FLYTTA FÖR ATT PERSONALEN SKA FÅ BÄTTRE ARBETSTIDER".

Östes ganska hätska, men framför allt överlägset farbroderliga, inlägg utgår från att Aktuelltredaktionen 1982 tydligen fått igång en internutredning om möjligheten att flytta sin huvudsändning från 21 till 18. Tydligen har Aktuelltgänget i vad Öste kallar "en motbjudande snyftkampanj" argumenterat för att "Aktuellts medarbetare är 'trötta' eller rent av 'utarbetade' av alla sena kvällar, det är 'otacksamt' att jobba med nyheter som redan gått i Rapport, TV 2 är 'taskigt' som lägger publikdragande program mitt emot Aktuellt, tittarsiffrorna bara sjunker och sjunker osv."

Det här var alltså på den tiden när Aktuellt hade en kvart i TV 1 klockan 18, Rapport en halvtimme i TV 2 klockan 19.30 och Aktuellt en halvtimme i TV 1 klockan 21 och inga andra tevenyheter gavs, långt innan någon kom på att det kanske händer saker även andra tider på dygnet, väldigt långt innan två hungriga SVT-chefer ville bygga ett monument över sig genom att låta programmen byta kanaler och lät göra trailers där Claes Elfsberg och Jarl Alfredius mötte varann med varsin flyttlåda i SVT-korridoren, på tiden när för övrigt ingen använde begreppet "SVT" eftersom det inte fanns någon annan television än Sveriges.

Att Östes inlägg är en partsinlaga är uppenbart, och den stora humorn ligger väl i hans uppläxande ton gentemot kollegorna som han lär ha mött i lunchmatsalen några timmar senare. Men det berättar också en del om ett medielandskap som, bortsett från att Weise, Oldsberg och Hegerfors fanns redan då, inte hade något gemensamt med vår tids:

Aktuellts situation beskrivs på ett sätt som ofelbart skulle få mig att brista i hejdlös gråt, om jag inte hade tillgång till fakta. Det mesta är nämligen rent nys: Aktuellt tappar nämligen inte alls tittare, tvärtom - AKtuellt kl 18 och Aktuellt kl 21 har tillsammans en publik som är minst lika stor som Rapports. "Taskigheterna", t ex "Dallas", är inte något lömskt mordförsök - det hade Aktuellt och TV 1 själva gått med på, i den eviga byteshandeln om sändningstider kanalerna emellan, för att få lägga alla sina "hörnor", muppar och långfilmer mot Rapport!

Östes huvudtes är alltså att Aktuellt är bortskämda och gnälliga när de vill tidigarelägga sin huvudsändning, exempelvis med argumentet att journalisterna blir trötta av att jobba så sent. Det är inte svårt att hålla med Öste.

Enligt honom vill Aktuellt desutom förbjuda Magasinet - som var Rapportredaktionens sena fördjupningsblock (det var för övrigt i det programmet som Jan Guillou och Annika Hagström blev ovänner för tjugofem år framåt) - att "behandla färska nyheter". Vilket blottar att dåtidens SVT-journalister absolut inte såg sig som leverantörer på en fri marknad, men heller inte som allmänhetens tjänare. De förhöll sig bara till teve som Al Capone till sprit.

Allt detta skulle jag alltså egentligen ha grävt vidare i om jag bara haft tid och ork och intresse.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste - "Pelle på planetfärd" - till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia. I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från "Tårtan", i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: "Skrot-Nisse och hans vänner".

Bertil Enstöring - enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit - sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock - alkisar i "Tomten berättar" - eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas ("Mutt and Jeff") - alkisar i gamla Bellmanserier - i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: "Jag tror att dom håller på med danstävlingar". Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let's dance - vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på - men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i "ABC-boken" och "Matildas katter". Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har "Das Kapital" i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller "Pelle på planetfärd" själv.