Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

John Cleese sålde sitt Fawlty Towers-manus till amerikanska ABC. Fawlty Towers - som föregrep Larry Davids credo till Seinfeld-författarna "No hugging, no learning" med sexton år - ansågs inte riktigt passa den amerikanska smaken. Den var för ångestladdad, för neurotisk, för cynisk, för kompromisslös i sin syn på människorna som ömkliga och utsatta.

Amerikaner gillar ju mer baseball och popcorn och sånt.

Därför gjorde man vissa smärre justeringar för den amerikanska marknaden. Man la t.ex. till lyckliga slut och försoningar.

Och så tog man bort Basil.

"Amanda´s house" - med Bea Arthur (pantertantern Dorothy) som hotellägare - lär inte ha blivit nån jättesuccé, men visades faktiskt i SVT typ 85.1819 spelades Hamlet på Kungliga Teatern - numera mest känd som Drrramaaaaten - för första gången. Den hade då tvåhundra år på nacken. Baronen, översten och teaterchefen Gustaf Åkerhielm kände också ett behov av att korrigera texten. Det gjorde han rätt i. Alla vet ju att överstar och friherrar är bättre lämpade för dramer än t.ex. dramatiker.

Bl.a. ansåg Åkerhielm att det var "farligt för folket" att se kungligheter bete sej ovärdigt. Han strök därför de scener som visade kungligheter bete sej ovärdigt.

Eftersom hela pjäsen som bekant handlar om en kung som mördas av sin bror och hustru och vars son beter sej pubertalt och skickar sin fjälla i döden, kan inte särskilt mycket av ursprungstexten ha funnits kvar på slutet.

Särskilt inte som det ansågs okulturellt och smaklöst att som Shakespeare blanda tragedi med ett gycklarspel. Varför jag gissar att Åkerhielm även strök gycklarscenerna.

Dom rester av ursprungstexten som fanns kvar - troligen fäktningsscenen mellan Hamlet och Laertes - "förskönade" Åkerhielm för säkerhets skull.Jag pratar regelbundet med människor vars arbete är att filmfotografera, ljudlägga och göra humor, som ägnat stora delar av sitt liv åt att tillskansa sej ett yrkeskunnande och en position. De berättar ibland om hur de spelar upp sina filmer och sketcher för uppdragsgivare från t.ex. ostkrämarbranschen eller spiknasarbranschen.

Dessa ost- och spikmånglare kan då säja saker av typen "det är lite mycket grönt i bilderna".

Det står dom naturligtvis fritt att tycka detta, särskilt som det är dom som pröjsar. Men faktum kvarstår: ibland skulle man kunna låta folk som kan saker göra saker istället för folk som inte kan saker.

Det är ju ytterst sällan en ljudtekniker förklarar för en mejerist hur man gör en perfekt herrgård eller en dramatiker påpekar för en överste hur man bäst runkar bulle.

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dom.

Titta på karln. Han ser ju ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn. Han har varit puppet master i några av dom gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner.

Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sej själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer. Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att dom här manussnubbarna - för det är mest snubbar - har haft tur i oturen. Otur för att dom föddes som misfits, tur för att dom hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget gamla Silikon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer - någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot - så konstiga röster - en låter som Lord Vader - så udda utseenden - en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn - och så neurotisk framtoning - samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran - bli stjärnor.

På ingen annan plats - och då undantar jag dom terapisoffor jag förutsätter att dom flesta av dom nött sönder - kan dom ha blivit så väl emottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups - för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

Dom borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar - nu blev dom vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dom alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av dom exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dom som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold. Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Han regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke - han fick för fan säja "cut!" till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även dom/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sej i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten. Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dom som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säja att han är min idol. Nu är jag trettitvå och tänker det bara.

Simma lugnt, Larry!

Förlåt, men jag kan inte släppa den där titeln. SVT gör det ju inte heller så jag är i gott sällskap. Fyran visade sitt hittills enda prov på civilkurage när dom faktiskt tog bort den svenska översättningen "Firma Ruffel & Bygg" och ersatte den med originalet "Arrested development".

Vi gjorde oss lustiga över saken redan i radio (svenska titlar på Lost, Oz respektive Sex and the city: "Firma Far & Flyg", "Firma Fängslande & Häktiskt" respektive "Knulla lugnt, Carrie!"). Och ändå är det ingen som ändrat! Fast att några skånska lallare satt ner foten!

Det är en så påtaglig brist på respekt och förståelse för ett program man köpt in för dyra pengar och som jag antar att man vill hitta publik till. Simma lugnt, Larry? Originaltiteln är som bekant "Curb your enthusiasm", som till råga på allt annat uttrycker ungefär motsatsen till Simma lugnt. Dämpa entusiasmen betyder: ha inte för höga förväntningar, det blir värre. Simma lugnt betyder: relaxa, softa, häng löst, må bra. Det här ska ju inte jag - som fick arbeta med chockeffekt och hålla ett föredrag om John Holmes för att få en svag trea i engelska - behöva berätta för nån som har översättning som sin profession.

Det knäppaste med Simma lugnt-titeln är att det snarast låter som en gammal blyertsfilm om ett gäng sköna söderkisar som råkar panga en dora för 900 bagis och sen får sätta ihop en gårdsrevy för att sno ihop kosing och fixa biffen. Det låter åtminstone inte som en nyskapande urban sitcom som bygger på improviserad dialog och obehagliga sociala stämningar.

Mer än något annat låter "Simma lugnt, Larry!" som en ungdomsbok av Bengt Linder. Bengt Linder var en farbror, född på 20-talet, med ett imponerande CV: det var han som skrev SVT:s mest repriserade - och överskattade - sketch "Skattkammarön", och han skrev ett tag avsnitt till Åsa-Nisse-serien. Mest känd är han antagligen för ungdomsböckerna om Dante och Tvärsan, Bonnie, Toppen och Knoppen. Där lyckades han en gång för alla bevisa att den som bäst fångar kidsens jargong är farbröder med Jerry Williams-komplex.

Listan på Linders ungdomsböcker för er som vill komplettera samlingen finns nedan. Jag vill än en gång understryka att böckerna är skrivna mellan 1966 och 1981. På den tiden folk var toppsmarta brallisar som la av ett buskul dödsgarv.

Dante, toppsmart kille
Aktare för hajen, Dante!
Dante i toppform
Bonnie, helkul brallis
Gänget startar eget
Kolla skägget, Dante!
Vicket dödsgarv, Dante
Bonnie, toppenhallåa
Farligt prassel, Dante
Ge dom på pälsen, Dante!
Rajtan tajtan, Bonnie!
Tjabo och fönsterligan
Toppen sa Knoppen
Buskul, sa Knoppen till Toppen
Gasen i botten, Dante!
Ringadingading, Bonnie! (min favorit: här överträffar Linder sej själv med en titel som inte betyder nånting!)
Tjabo och semesterligan
Tomtar på loftet, Bonnie!
Vicken tavla, Dante!
Knas, sa Knoppen till Toppen
Leva loppan, Bonnie!
Simma lugnt, Dante
Störtball, Bonnie
Tjabo och parkligan
Tjing i havreåkern, Dante! (min tvåa: jag tror att Kronblom brukar säja nåt liknande)
Läckert, Bonnie!
Mysigt, sa Knoppen till Toppen
Rena cirkusen, Dante
Rena pippin, Dante
Tjabo och agentligan
Vicken filimojäng, Bonnie
Full sprutt, Dante!
Ge dom på kulan, Dante!
Smaskens, sa Toppen till Knoppen
Tjabo och guldligan
Vicken knäpp mumie, Bonnie
Vicket gnägg, Bonnie
Fiffigt, sa Knoppen till Toppen
Helschysst, Bonnie
Pang i bygget, Dante
Tjabo och Örnligan
Va smufft, Bonnie (smufft? SMUFFT?)
Vicken panggrej, Dante
Kalas, sa Toppen till Knoppen
Pang på rödbetan, Dante
Rena knickedickan, Bonnie (här nånstans känner man att Linder tappat inspirationen)
Bullfest, sa Toppen till Knoppen
Gurgel i Dalarna, Dante (fast här nånstans har han fått den tillbaka)
Hula-Hula, Bonnie
Stollar på gång, Dante
Va flängt, Bonnie
Fnurp i kolan, Dante (här börjar nog å andra sidan demensen sätta in)
Giv akt, Bonnie
Mums, sa Knoppen till Toppen
Rabbadaj, Bonnie (här är det ju inte ens ord utan bara lösa bokstäver)
Skoj, sa Toppen till Knoppen (som känns som en lite tröttare variant av "Buskul, sa Toppen till Knoppen" tio år tidigare)
Finemang, sa Knoppen till Toppen
Kruta på, Dante
Maffe, sa Knoppen till Toppen
Misstänkt, Ninni
Smash, Bonnie
Tv-polarna i Hårt mot hårt
Va läskigt, Bonnie
Vicket raffel, Dante
Ruggigt, Ninni
Tv-polarna i Dödligt hot
Farligt spel, Ninni
Kusligt Ninni
Smart grepp, Dante och andra häftiga Dantestories
Tv-polarna i Heta spår
Farligt spel, Ninni

Linder dog 1985. Annars ligger det nära till hands att tro att det var han som fick uppdraget att översätta en av 2000-talets smartaste sitcoms till svenska. Men nån av hans forna kollegor på 91:an-redaktionen har i alla fall haft ett finger i smeten.