Ohemult.
Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bl.a. sa han att "vi ser också ljuset", vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.
Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.
Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.
Cornelis Vreeswijk skulle f.ö. ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.
Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sej med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck - dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom "Super Rebus" med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen - till Tove Jansson.
I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:
Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.
Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sej med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej - Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg - Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sej själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?
Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sej - kanske på Muminmammans egen hallonsaft - så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.
(Källa: Christina Björk, "Tove Jansson - mycket mer än Mumin" 2003.)
Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 4.
I En man med ett skäggs många evighetsserier har vi kommit fram till den gamle ärkekapitalisten Jacob Palmstierna, mest känd som rovgirig och sparkad chef för SE-Banken. Han har nu nedkommit med en hett efterlängtad memoarvolym, där vi bl.a. kan läsa om hur han "på egna meriter bevisar för omvärlden vilken driven bankman han är" (ur baksidestexten).
Boken har fått titeln "Jacobs stege", syftande på den passage i Första Mosebok där patriarken Jakob drömmer om en stege som förbinder människorna med Gud. Titeln är extra välfunnen eftersom
a) Palmstiernas mor var troende,
b) Palmstiernas liv har gått upp och ner som på en stege (från löjligt rik och framgångsrik till löjligt rik och illa omtyckt till löjligt rik och bortglömd),
c) Palmstierna var aktuell ungefär samtidigt som teveprogrammet "Jacobs stege".
Det enda som grumlar bilden av en synnerligen fiffig titel är att Bibel 2000 - den nya, ännu fräckare Bibeln - har ändrat det väletablerade "Jakobs stege" till "Jakobs trappa". Å andra sidan fick ju Palmstierna på köpet en titel sin uppföljare, som vi alla hoppas kommer inom en snar framtid.
Ikea i rutan.
Ingvar Kamprad får bre ut sej ikväll hos KG Bergström och KG Bergström får bre ut sej idag i kulturtidskriften Aftonbladet om att Kamprad ska bre ut sej hos KGB.
Enligt artikeln lär Kamprad åter igen falla i gråt när han tänker på hur dum han var när han var nazist under kriget (och en bit in på femtitalet) och hur nära det var att hans spånplatteimperium höll på att vittra samman. Kamprad ångrar sej jättejättemycket, men poängterar också att han nog inte var nazist utan fascist, en distinktion som säkert är viktigare för honom än för nån annan.
Att han nu trodde på den ariska rasens överlägsenhet under kriget (och en bit in på femtitalet) kan väl för all del vara honom förlåtet. Det var många som satsade på fel häst under kriget (dock inte lika många som satsade på fel häst in på femtitalet, men skit samma) och tidens pendel svänger ibland väldigt fort.
Men jag får den där magklumpen av oro när jag noterar en detalj i artikeln: i samband med avslöjandet om Kamprads bruna förflutna, fick han 398 underskrifter från 400 anställda vid IKEA i Älmhult - underskrifter som sa "Vi står på din sida, Ingvar".
Nånting säjer mej att Ingvar var ganska nyfiken på dom där två sista som inte skrev på. Och att deras Lebensraum i Älmhult i och med det blev kraftigt begränsat.
En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar. Del 3: ETC 3.
Det är lätt att inbilla sej att fenomen som satir och humor blivit råare på senare tid, att snuskigheterna förgrovats och personangeppen blivit personligare, att tonen blivit skoningslösare och samförståndsandan urarmats. Det är en sanning med modifikation.
Åtminstone i politiska kretsar har tonläget länge varit hårt. Rolf Börjlind i Stockholm och Frank Gunnarsson i Göteborg gjorde saker på sjuttitalet som fick Thorbjörn Fälldin att känna sej utbränd och Gösta Bohman att bli ännu ettrigare. Visst, på den tiden drogs elakheterna till domstol (i Börjlinds fall) och prickades grundligt i Radionämnden - och skickades på remiss till regeringen (i Gunnarssons fall).
Jag har läst de där grejorna och det finns ingenting i dem som inte Magnus Betnér gör i folkliga Parlamentet varje vecka nu för tiden. Och som vi för den delen gjorde i Hej domstol! för några år sen. Fast både vi och Betnér var roligare.
Så det är snarare omgivningen som blivit tolerantare än tonläget som skruvats upp. Granskningsnämnden (som den heter numera) har haft den goda smaken att ändra paragraf 9, som just skulle sanera sända radio- och teveinslag från dålig smak. Och idén om att vi alla ska vara överens och att ingen får sticka ut har nånstans demonterats.
1982 dog Marcus "Dodde" Wallenberg, en i raden av patriarker i en familj som är lika omöjlig att hålla reda på som deras kollegor i kungahuset. Tidningen ETC - lika mycket en urban och mondän och samtidsspeglande tidskrift som t.ex. Bon idag, som det var en vänstertidning - skrev en nekrolog som jag fnittrar åt tjugosex år senare.
Just för att den är rå, skoningslös och vägrar att följa påbudet att aldrig tala illa om de döda:
Marcus Wallenberg är död. Han var en man som nästan aldrig läste en bok, men desto oftare hötte med ett tennisracket.
Det är alltid trist när en människa dör.
Men ibland sörjer man mer, ibland mindre.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!