Ett Frankrike på västkusten.

Jan-och-Skytteklubben.

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: - kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Allting går att sälja med mördande reklam.

Matsex.

Osökt kommer jag att tänka på när George Costanza kommit på att kombinera livets tre stora njutningsämnen: mat, erotik och television.

Du hänger väl med från början?

Jag tror inte ni fattar hur jädra mycket kaffe det rör sig om. Sjukt mycket kaffe kan man vinna. På Stingo. Inget konstigt med det.

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.

1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan "Tiden är ingenting", en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet - i vissa upplagor till och med på omslaget - finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet "myllrande".

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde "den dystre psalmisten Franzén", Jonas Modig i Nerikes Allehanda "den gamle biskopen Franzén". Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades "versen av FM Franzén".

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok "Människor som har haft fel" (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: "Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén ..."

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, "Människor som gått till överdrift".

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: "Kolla aldrig en nyhet för då spricker den"!

Snapshot från en annan tid, en annan värld.

Rocktidningen Schlager 3/1983.

Vilhelm Mobergs glaspick.

Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren "Människor som har haft fel".

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess - idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan - tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin - han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn - en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet "Wachtmeister & Werner"? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats "samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket". I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: "Moberg hade flera skrivbord."

Exakt var Glaspicken står - för står gör den - visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända - Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 - men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 2.

Likt Alexander Schulman - och i ännu högre grad hans mamma Lizette - har jag skapat ett monster. Jag kom häromsistens att tänka på en rolig artikel jag läste i min ungdoms gratistidning Monitor och gjorde misstaget att höra av mej till författaren/ illustratören David Liljemark innan jag faktiskt rotat fram själva artikeln.

Hade jag haft ursprungstexten framför mej när jag frågade om lov att återpublicera den hade jag uttryckligen bett om att få citera valda delar. Nu blev visst dealen att jag ska transkribera hela den långa texten (och tro mej, jag vet vad "lång text" betyder).

Det gör jag för all del gärna. Artikeln är rolig och nördig - två ledord i mitt liv. Men personligen har jag en närmare relation till de artister som nämns i den först citerade delen.En annan som inte bangar för att tillrättavisa en odräglig publik är Michael Gira, den mässande sångaren i den nu så sorgligt nedlagda gruppen Swans, järngänget som gav det tunga våldscrescendot ett brutalt förbrytaransikte utan skrattrynkor. Förra våren, under deras avskedsturné, gästade svanarna KB i Malmö.

I ett tystlåtet, finstämt slutparti på en av de första låtarna visade Swans sin sköra "vi-kan-även-ta-det-piano"-sida, men publiken visade inte alls tillbörlig respekt. Gira blev så irriterad av åhörarnas sorl att han tvärt avbröt låten: "Shut up! Shut up! I'm trying to sig here! Shut up! Don't you have any manners? You do have manners, don't you? If you wanna talk, go over to the bar! I came here to play some music!"

Någon hurtig sprätt i publiken hojtade: "Don't be so negative, man!", varpå Gira vände sig om med en gloria av lika delar integritet och svartsyn, för att med sträng blick leverera det dräpande skarprättarsvaret "Gimme a reason not to be". Varpå jag [David Liljemark] som fanboy började tok-sava av dyrkan så omåttligt att samtliga i lokalen fick fotsvamp upp till knävecken. [...]Ni som var klyftiga nog att inte missa den briljanta spelningen med Smog på Mejeriet i höstas, minns antagligen att de vemodiga balladernas apostel Bill "Smog" Callahan inte direkt överöste publiken med ögonkast eller tack för applåderna.

Annat var det på somras, på Lollipop, då Bill uppträdde helt solokvist utan kompband. Rapportörer från fältet har förtäljt den sensationella historien om hur någon osnuten tjomme (vi kan kalla honom "John Doe #1") började trissa Bill och fick honom att demonstrera sitt i lönndom smorda munläder.

JD#1: "Bill! Can I see you outside the tent after the show?"
Bill: "Öh ... I don't know ... I don't think so".

Döm om förvåningen när Bill kommer med en motfråga! "Did you see Johnny Cash today?"

Antastaren John Doe #1 skyggar, vill inte vara med längre, får tunghäfta. Mummel i publiken uppstår medan Bill inväntar ett svar. Slutligen bryter John Doe #1:s kompis (?) tystnaden, en svarthårig lirare ("John Doe #2") med läppstift och solbrillor: "Yes".

Bill, rappt: "Did you cry?"
JD#2: "No."
Bill: "I always cry when I see Johnny Cash."
JD#2: "I had my sunglasses on, and I didn't wanna take them off."
Bill: "So why didn't you take them off for me?"

(Epilog: någon låt senare tar John Doe #2 av sig solglasögonen. Tårar. Ridå.)Att vända sig till hårdrocken brukar annars vara ett rostfritt och barnsäkert kort om man går på jakt efter minnesvärt mellansnack av pundigaste kaliber. En liten favvis är när Ronnie James Dio på Black Sabbaths Live Evil släpper nyhetsbomben "our next album will be, finally ... a live album from Black Sabbath!" Nä kors i jösse namn och hela hanses snuffigt korsfästa släkt, vi trodde att det skulle bli ett album med din gamla grupp Elf, Ronnie!

Vadringspokalen går dock till Cronos, diabolisk sångare iden oförgömliga black metal-trion Venom, och hos honom lär den stanna som välpolerad prydnad ovanpå den mytomspunna jukebox i helvetet som enligt sägnen enbart spelar Venom-plattor.

Anledningen är en skiva som Cronos, Mantas och Abbadon kanske inte ens själva känner till, en högst inofficiell Venom-singel utgiven i en ytterst begränsad postorderupplaga om runt 500 ex på Thurston Moores spralliga bolag Ecstatic Peace ca -91.

Inspelningen härrör från ett Venom-gig i New Jersey fem år tidigare, där muskelansamlingen Henry Rollins sedermera dödsskjutne polare Joe Cole bandade (Joe Cole var roddare när Rollins band Black Flag fick äran att, liksom en gång Metallica, agera förband till Venom).

Denne Joe Cole gjorde det geniala bustricket att korta alla låtar på liveinspelningarna, sånär som på de allra första och sista sekunderna, och lämna pratet intakt. Resultatet är häpnadsväckande dråpligt och framkallar så mycket skrattparoxysmer att ni lär få ta av er solglasögonen både en och två gånger.

Cronos håller låda nåt så djävulskt, och att han var en så monumental estradör hade man knappast kunna ana utifrån den tradiga, slickade och pottränade officiella livedubbel som kom kort senare, pratfattig trots att den delvis mjölkades ur samma USA-turné. Kulturskymning, eller bedöm själva:

Cronos (efter att ha dundrat igenom 7 Gates of Hell): "Alright! Is it fuckin' hot in here tonight, ey? Okay ... You know, we got told about Christmas time that we had to come to the States to do a promo tour ... eh ... that meant coming to the States whithout doing any gigs ... so we said FUCK YOU, MAN! We wanna go out here and do some gigs! 'Cause you're wild man, WILD ... so, eh ... (yeaah) ... so we're gonna do a track for you now ... You know, we've heard some rumours out here ... that ah ... Venom have packed in, yes? Venom are supposed to have finished! WELL WE'RE RECORDING A FUCKING NEW ALBUM NOW!!! And it's a little bit different ... to say the least. So we're gonna do a track for you now ... of the new album ... yeah! This is the track, it's called The Chanting of the Priests!"

Låten spelas.

"Alright! You know, eh ... you know, we're doing some gigs in New York in a few days ... are you getting down there?"

Publiken: YEAAH!

"It's gonna be a bit bigger than this, I think ... just a little bit. Alright!

(Mantas stämmer gitarren.)

"Have we got some beer drinkers out here tonight?"

Publiken: YEAAH!

"You know what this is? ... piss!? ... This comes from where Venom come from, it's called Newcastle Brown Ale, it knocks you on your fuckin' back let me tell you! So ... the guys here tonight wouldn't give me any alcohol for on stage, so eh ... I borught my own! Want a drink?"

(Bjuder publiken.)

"No, I think this is a bit too strong for you guys ... I don't think I should give you a drink ..."

(Mantas stämmer gitarren.)

"That stays here, it's the last one. Now I only have a few left. ... Okey! What the fuck do you mothers wanna hear?"

(Allmänt stoj i publiken. Någon törstig gamäng, envetet: "I want a drink! I want a drink!")

"Well, eh ... we can't play four albums in the space of a two hour show, you know ... But we're gonna do a track for you now, of the Welcome to Hell-album ... this is a track called Poisioned."

Låten spelas.

"Alright! Indeed! Indeed!"

Om man fick önska att en flexisingel följe med som bilaga i Monitor, så vore det en återutgivning av denna sjövilda sjua. Och, till sist: ifall någon gammal rocker-räv i läsekretsen råkade vara på Venom-spelningarna i New York 1986 och "gjorde en Joe Cole", så är jag villig att ge ... öh, typ ... Randy Pipers avgasrör och Rick Allens arm i utbyte mot kassetten.

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 1.

I slutet av nittitalet bodde jag i Lund. Lund är en stad med många ansikten - en gång i tiden hade det Sten Bromans pipskägg, nuförtiden verkar det toppas av sältransindränkt bratslick - men det som alltid har varit värt att älska hos Lund är det utrymme som alltid har beretts åt det nördiga och smala. På min tid fanns i staden en gratistidning som hette Monitor. Den var, kan man säja, som Nöjesguiden, fast med kunniga och engagerade skribenter (jag vill minnas att jag själv skrev två artiklar om två filmer som jag fortfarande inte sett).

Häromsistens kom jag att tänka på en artikel i en gammal Monitor, kretsande kring fenomenet mellansnack på konserter, skriven av serietecknaren och knappologen David Liljemark. Jag kände ett starkt behov av att läsa den igen och mejlade därför herr Liljemark. Han hade den inte i digitalt skick, varför jag istället vände mej till min bokhylla och naturligtvis hittade en mapp märkt "Gratistidningar 90-tal".

Med artikelförfattarens goda minne presenteras härmed stora delar av den artikel som jag fnissade glatt åt såväl 1998 som 2010:Åsikterna går isär likt en öppen gylf när det kommer till mellansnack. Somliga menar på att artisterna inte ska ödsla tid på att dravla tjafs, utan bör koncentrera sig på att uttrycka sig genom sin musik och spela istället.

Och visst, när man hör vissa artisters tafatta försök till att muntligen linda sin publik runt lillfingret blir man mörkrädd i dagsljus: "Ehe ... mår ni bra?", "Har ni kul?" och "Ni är den bästa publik vi nånsin haft!" har hörts kobent viskas in i alltför många mikrofonmembran genom tiderna.

En säker källa har berättat om gamla Bullen-skådisen Robyns bravader på Lollipop för nåt år sen: "Oj! Jag har aldrig spelat för en såhär stor publik förut. Kul att ni kunde komma! Okej, ha det bra! Använd kondom!". Betyg för denna muntliga redovisning: en Carola (inklusive hennes nyutkrystade myling).

I sådana generande stunder, där rödkindssjukan smittar av sig som en löpeld bland alla närvarande, välkomnar man varmt och öppenfamnat de band som har vett att hålla klaffen stängd. Stängd, låst, igensydd och med nyckeln bortkastad i tystnadens träsk; pretentiösa grupper som sprider en atmosfär så belastad av gravallvar och pubertetsångest att man kan stryka skjortor i luften, där ett "tack" är publikfriande och att berätta vad nästa låt heter är att sälja röv totalt.

Vad som borde rendera spöstraff och lite allmän lös tortyr, är när de självgoda banden börjar klaga på att publiken röjer för dåligt. Vilkas fel kan det vara månntro? Det kan väl aldrig vara så att scenartisterna emellanåt har sig själva att skylla, att de spelar för soppig musik?

Har man otur kan det gå som för Stockholms Negrer på P3 Live, då sångaren Michael Alonzo kom att ångra vad han först tiggde om: "Man ... man svänger över till nån ... konstig barkänsla, här ... Det är ingen som stormar scenen, så man får nån sånhär ..." Två tjejer i publiken: "Spela röjigare musik!" Alonzo: "Va?! ... dom vill storma scen ...! (suck) ... va jobbigt ...".

Rätt använt kan mellanprat vara en kolossal stämningsförhöjare som gör kontakten mellan artist och publik så total att allt känns som ett myspysigt pyjamasparty på mjukrosa plyschkuddar. Och inte minst, för oss som lessnat på allt annat än jingeln i Släng dig i brunnen finns det ett enormt underhållningsvärde i de dråpliga grodor och verbala guldkorn man ibland fiskar fram i det barsnackets Klondyke rockestraderna utgör.

(För den som är mer intresserad av dadaistiska ljudpoem, rekommenderas ett besök på närmsta hak där Shane McGowan råkar lira.)

"Monitor, monitor, are you paying attention? Alan Stanley, these are your microphones!" Detta citat är taget från Lou Reeds livedubbel Take No Prisoners från 1978. Utöver att plattan rent rock'n'roll-mässigt är en höjdare där öset står som kastspön i backen, så är den dessutom en grisfest utan motstycke för oss anhängare av mellansnack; vilket här även inbegriper snack i låtarna.

Svadan är omåttlig. Lou orerar, han skojar till det, han skäller ut störiga personer i publiken (som i en rad i Sweet Jane: "those pretty women, man, they never really faint / those villains alwas - SHUT UP YOU! - blink their eyes"), han gnäller på roddare, han svamlar, drar billiga skämt och rötna häppisar, han häcklar kollegor i musiksvängen och uttrycker sin avsky gentemot rockjournalister ("somebody shoot those journalists!"), och så vidare i det oändliga - han är kort sagt pladdrigare än en Åke Strömmer just utsläppt efter en månads vistelse i en sensorisk deprivations-tank.

Paradnumret på skivan är den "spoken word"-version vi bjuds av Mr Reeds gamla monsterhit Walk on the Wild Side, som han bevisligen tröttnat rejält på och fullständigt babblar sönder. När han väl kommit igenom första versen får han för sig att han ska uppdatera pöbeln om vad karaktärerna i låten gör nuförtiden och vad han har för åsikt om dem.

Till exempel får vi veta att Lou inte saknar transvestiten Candy Darling som han inte kände särskilt väl ("I'm such a scam artist"), och att Little Joe "... was an idiot". Längre fram avbryter Lou "do-todoo"-körsångerskorna, för att han ska berätta hur det kom sig att han skrev låten Walk on the Wild Side! Meta vi minns.

Det visar sig bli en lång historia, inte minst som han halkar in på ett otal stickspår och i samma veva hinner med en smärre självbiografi, och tro fan att karln aldrig kommer till ett regelrätt slut. Låten klockar in på 16:53 - och då tonas den ut.

Ja, göbber å kärringer, ska ni bara äga en dubbel med Lou Reed - jag menar förstås en till, för Metal Machine Music hoppas jag att ni redan har - så är det Take No Prisoners. [...]Den goe gôbben Ebbot Lundberg spelade en gång i tiden (innan han vann alla indiefjortisars hjärtan med Soundtrack of Our Lives tralliga popdänga Instant Repeater '99) i en gitarrdominerad orkester som också spelade slaktar-riff med eftertryck, nämligen Union Carbide Productions.

Bland influenserna namnsläpptes då som nu ofta The Stooges, och vem vet, kanske var det Iggy & The Stooges gamla snatter-rika avskedslive Metallic K.O. som inspirerade till Ebbots kanske största stund som publikcharmör?

Carbide var i Förenta Staterna och rockade snickarbyxorna med tillhörande vid-arsle av amerikanarna. På en konsert som sedermera sändes i svensk radio, kläcker Ebbot ur sig följande harang på drygaste göteborgska: "Thank you ... ni e så ecklia ... amerikaner e nog bland det fulaste folk jag vet ... ni e så tjocka, å så äter ni hamburgare å ... de e helt beklämmande. Herregud, vilken samling köttskallar ..." - och sen fyras UCP-klassiker Financial Declaration av som en ljudkanon. Mellansnack of our lives!SLUTKOMMENTAR: ja, som ni märker är texten a) lång (jag citerar bara cirka hälften av originaltexten, som också tar upp Swans, Smog och Venom - band som jag har ett mindre än obefintligt förhållande till) och b) något daterad (Carolas myling Amadeus är väl vid det här laget både vuxendöpt och konfirmerad). Även exemplen vittnar om att tid gått: idag skulle väl Ebbot Lundberg knappast kalla nån annan för tjockis?

Hursomhelst - finns en tanke med den här bloggen är det att vara en stor avstjälpningsplats för populärkulturella obskyriteter för att dessa icke må falla i glömska. Att jag för andra gången publicerar någon annans text är alltså konsekvent i sin inkonsekvens.