En man som döpte sig efter en krydda.

Erik Zetterström var son till Hans Zetterström och gift med Marianne Zetterström. Det säger få människor något idag. Som skribenter hette de Kar de Mumma, Hasse Z och Viola. Det säger nästan lika få människor något idag. Hasse Z var mannen bakom skämttidningen Söndags-Nisse, Kar de Mumma skrev en lastpall revyer och en vagnslast kåserier och Viola var ett av de skarpa pennskaften på den ängsliga medelklassens bordsprydnad numero uno, Vecko-Journalen.

Kar de Mumma var en maniskt produktiv skribent, verksam från arton års ålder till sin död vid 93, punktligt levererande minst en revy per år och minst ett kåseri i veckan i östermalmborgerlighetens husorgan Svenska dagbladet. Det blev en ansenlig mängd text han lämnade efter sig, i bästa fall att värma hyllorna på antikvariaten. 

Till skillnad från de flesta andra satiriska opinionsbildare lyckades Kar de Mumma faktiskt påverka samhället: genom intensiv propaganda i sin Svenskanspalt gjorde han de folkvalda uppmärksamma på att Karduansgatan i centrala Stockholm behövde enkelriktas. Det blev en enkelriktning - fast från fel håll. Trafiken flöt nu ännu sämre. Arga taxichaufförer döpte omedelbart om Karduansgatan till Kardemummsgatan. Källa: Kar de Mumma.

Fast allra mest känd blev han för sin, till mani gränsande, besatthet över att sätta upp trafikljus i korsningen Valhallavägen-Sturegatan. Det var kanske inte alltid de största frågorna han ivrade för, men å andra sidan visste han exakt var han hade sin publik (=på Östermalm) och vad de ville ha (=gnäll). Och de åt naturligtvis ur hans hand, inställde sig mangrant på Blanche och Södran för att se Stig Järrels årliga litanior till monologer, garvade så dubbelhakorna studsade åt tarvligheterna om Gunnar Sträng och gjorde Kar de Mumma till en förmögen man. Vilket gav honom än större inkomster att skatta för, vilket gav honom ännu mer inspiration att skriva ännu tarvligare tarvligheter om Gunnar Sträng.

Samtidigt är det orättvist att bara beskriva Kar de Mumma som en såssefientlig kungakonservativ kverulant. Han stod för all del några mil styrbord om mitten, men som alla stora humorister var han också en klarsynt betraktare av sin omgivning. Hans revytexter vimlar av reflektioner från Östermalmshallen, lättgroggskluckande disponenter och jägmästare med medaljer i hatten. Men Kar de Mumma ser på sin egen gynnade samhällsklass med otvetydig ironi: jägmästarens hustru får säga till mannen med de många medaljerna att "nu ser du ut som en riktig jägare".

För den lojt iakttagande Kar de Mumma var det aldrig nån hemlighet att klassmarkörerna var just klassmarkörer. Revyfiguren direktör Jonsson sätter fingret på sin klass fåfänga strävan efter förfining:

Jag har haft en liten middag. För disponent Samuelsson med maka, född Kvist. Hon tillhör Boråskvistarna. Det är mycket noga med det för det finns en gren i Halmstad också. Men dom är tattare. Och har inte lika mycket pengar. Men jag tror dom är bra mycket trevligare än Boråskvistarna. [...]

Det heter alltid att se folk på middag. Det är så tillgjort som det gärna kan bli. Egentligen borde det ju kort och gott stå: "Kom hem till oss och ät!" [...]

Till att börja med dög inte den ordinarie hemhjälpen. Hon var inte tillräckligt comme il faut, utan Inez skulle slå på stort å ha extra serveringshjälp, som man får tinga 14 dar i förväg. Svart klänning, vitt krås på huvud å bröst à 8 kronor i timmen. Det skulle liksom verka adel - trodde Inez. Men den lilla stiftsjungfrun kom inte förrän i sista momangen, när vi redan hade satt oss till bords, så hon hitta nätt och jämnt till matsalen utan irrade omkring inne i sängkammaren med en enkel cocktailbricka.

När Johannes Brost och Ville, Valle & Viktor ockuperade de berömda almarna i Kungsträdgården 1971, som Stockholms betongsåssar ville välta för en t-baneuppgång, lär Kar de Mumma ha dykt upp med sin Rolls Royce och uttalat sitt stöd för de unga långhåriga. Slutsats: för Kar de Mumma var förnuftet viktigare än lojaliteter. Och såssehat kan komma från både höger och vänster.

Själv läser jag Kar de Mummakåserier med en behållning som förvånar mig själv. De öppnar dörrar till en annan tid och en annan klass, kärleksfullt men skoningslöst skildrade, som Piraten på Östermalm istället för Österlen. De är inifrånskildringar av en privilegierad grupps attityder och nojor, lika påtagliga för den gruppen som strävan efter mat och rättvisa var för den samtida arbetarklassen, om än något lättare att behåna. De är den stinnmagades fyndiga beklagande över att lyxmiddagen han just tryckt i sig inte var lika bra som bordsgrannens.

Kar de Mummas texter är, kort sagt, sin tids Solsidan. Och ungefär lika roliga.

Gubbfestivalen fortsätter!

Vi har redan behandlat Gits.

En annan av dom stora gamla kåsörerna var Olle Carle, som skrev under signaturen Cello. Alltså Olle C baklänges. För varför skriva under ditt riktiga namn när du kan skriva under ett knäppt namn?

Cello var ordvitsarnas kung - enligt en baksidestext "champion of the word". Bara att läsa en lista över hans samlade utgivning gör en alldeles nervös. Man känner sej instängd i nåt slags vitslabyrint eller en ordleksspegelsal eller varför inte Göteborg, där varje enskilt fonem har en tvilling som heter likadant men betyder nånting annat.

Varning utfärdas därför. Man kan bli lätt illamående av det maniska tungvrickandet. Så här ser Cellos samlade katalog ut:

Med mitt mått mätt (45)
Småle och smila en smula (46)
Varför blommar inte hembiträdet (47, syftande på Anders Karrs numera bortglömda roman Varför blommar inte mandelträdet)
Lätta tankar som lättat ankar (49)
Några stycken i någras tycken (50)
Far i frid (51, "far" betyder förstås också "fader")
Flottare utan färg - Cellos vita bok (52, syftande på Snoddas "flottare med färg")
Lika vänligt som vanligt (53)
Så, skörda och så vidare (54)
Förlåt en yngling (55 - den här lämnar mej ingen ro! Det känns som om jag dumstirrar på en 3D-bild utan att se vad den föreställer! Vad fan syftar han på?)
Skum på ytan (56 - omslagsbilden föreställer en skummis)
Det gamla spelet om en far (57, syftande på det gamla mysteriespelet Spelet om envar)
Med pegasen i botten (58)
Lätt färdiga stycken (59)
Solo till salu (60)
Bara för lust (61)
Familjens flintis (62, givetvis syftande på Familjen Flinta)
En hög repriser till högre priser (63, samma vits funkade för Herngren & Holm i ett klipprogram 89)
Årsbe-rättelse (64 - är den vitsen lika krystad som den låter? Eller betyder "årsbe" nånting?)
Cellos glada ark i bokfloden (65, omslagsbilden föreställer en Noa-ark)
Stora jubelboken (66, ingen ordvits i titeln, men baksidestexten är rubricerad "50 stycken omtyckta omtryckta")
Valsen går (67, omslagsbilden föreställer Erlander)
Cellos lila lila (68)
På sitt sätt sött (69, enligt en Cello-hemsida - ja, dom finns! - "en klassisk vitstitel, nästan i klass med de från 40-talet")
Bland töntar och troll (70)
Rapport från Kåsörgården (71)
Till min egen lilla skatt (72, omslaget föreställer en icke identifierad sossepolitiker)

Visst blir man liksom matt? Med mitt mått mätt matt.

Gubbfestival!

När jag - som vanligt - satt uppe en lördagskväll och googlade på Pekka Langer, kom jag att hamna på en helt annan sida om en helt annan och ännu mer bortglömd gubbe: Gits Olsson.

Jag sögs till den där sidan som av en osynlig kraft. Jag försökte med kors och vitlök, Ave Maria och hetsdiggande av techno, men jag var ohjälpligt fast i nåt slags Gubbmekka. Jag klickade på det ena kåseriet om inaktuella saker efter det andra, kom på mej själv med att fnissa, och bara ibland sarkastiskt.

Gubbdjävulen hade drabbat mej. Och ingen gubbexorcist inom synhåll.

Gits Olsson var kåsör, en titel som (till skillnad från hovmarskalk och taffeltäckare) är stendöd. Kåsörer skrev dagliga eller veckoliga lustiga spalter i dagstidningar och magasin, jobbade gärna med en uppsättning återkommande typer (oftast familjemedlemmar eller figurer med allmänna namn som Spalten - Åke Cato - eller Vittnet - Ingemar Unge) och var, i bästa fall, putslustiga.

Gits (inverterat Stig) skrev om sina påstådda grannar på en skärgårdsö: Pettersson med Arkimedesen, Söderlund i viken. Hans främsta medium var bild/herr/sedermera mjukporrtidningen Se, redigerad av Rune Moberg - främst känd för att ha skapat Lilla Fridolf och Selma, näst Strindbergs riktigt absinttokiga period det mest misogyna i svensk litteraturhistoria.

Moberg skrev ledarna, vilket föranledde Tage Danielssons något daterade vits:

-Varför har Rune Moberg glasögon?
-Han börjar Se dåligt.

Testa den på barn och jämnåriga i er omgivning - jag lovar, dom kommer inte att begripa den.

Hemsidan jag trillade in på gjorde mej lika delar glad och illa till mods. Glad därför att den tillverkats av två äldre gentlemen - givetvis lystrande till Lasse och Sture - som sätter ord som "diggar" och "nätet" inom citattecken och använder samtliga existerande typsnitt i varje stycke.

Lite manligt kärvt berättar Sture och Lasse sin gemensamma historia. Utan att ha känt varann tidigare i livet, har dom på gamla dar funnit varann genom samma intressen: sextitalspop, matlagning (främst för "karlmagar") och kåserier. Män brukar som bekant aldrig få vänner efter lumpen (varför män överlag aldrig utvecklar andra intressen än officersanekdoter och onani), och det värmde mej när jag förstod att det finns en chans också för mej (som fick frisedel).

Illa till mods blev jag för att jag kände igen flera av kåserierna, och satt och sa högt för mej själv "äsch, den där kommer jag ju ihåg". Som ung och svältfödd på a) underhållning och b) jämnåriga kamrater, kom jag att finkamma bokhyllorna hos diverse fyrtitalister i min omgivning. Påfallande många av dom innehöll en kåserisektion, böcker folk fått i julklapp nån gång på sjuttitalet och sen aldrig läst.

Föga anade dom att en lillgammal halvautist skulle öppna dom där volymerna och faktiskt bekanta sej med olika påhittade reaktionära vitsare i skärgårdsmiljö. Ja, jag har läst - och ägt! - ett antal av Gits Olssons bästa. Jag erkänner. Jag kan inte ljuga längre.

Mitt crew är inte, som jag länge trott, dom hippa klubbkatterna. Mitt crew är Lasse och Sture.