Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

Avdelningen Fascinerande uttalanden av folkkära komiker.

"Jag kommer ihåg [...] när vi plötsligt började tjäna en massa pengar på Gula Hund. Jag hade aldrig haft pengar innan. Då fick jag något slags noja: Det är fel att det går så här bra, det är inte rätt, det måste vara fel! Jag måste göra något åt det!

Och jag tänkte att nu måste jag göra något riktigt jävligt. Jag ska låna pengar av alla i ensemblen. Så ska jag inte betala igen dem, utan bara äta upp dem. Och så ska jag ställa mig och vara skitfull och pinka på mikrofonen och säga tarvliga saker.

Så skulle jag vara borta i tre dagar och ta hem en hora till familjen och säga att här är er nya mamma och då skulle allt bli taget ifrån mig och ingenting skulle vara kvar, inga kamrater, ingenting.

Jag fantiserade varje dag i bilen om att jag måste göra någonting och börja från scratch ... och recensenterna skulle skriva: Fy fan vad äcklig han är - pissa i mikrofonen ... Just att vara så tarvlig att inte ens de närmaste ställer upp på en.

Men så var jag frisk nog att sätta in pengarna på banken istället."

(Hasse Alfredson, Nya Teatertidningen 10/1980.)

Pionprostitution.

Min vän, typ, Kringlan Svensson kom häromdagen in på min del av vårt gemensamma kontor för att göra mig uppmärksam på ett par versrader av Tage Danielsson. Han - Kringlan alltså - hade suttit och sett "Minnenas television" (jag är inte den ende i min bekantskapskrets som tar ut min ålderdom i förskott) där Danielsson gästade Lasse Holmqvist i myssoffprogrammet "Efter min näbb" (1974). Där läste Danielsson sin dikt "Flower power" ur "Samlade dikter 1967-1967", ni vet, den där långa ringlande dikten där alla radslut rimmar på blommor:

Enligt Kringlan innehöll dikten en vers om en hora. Jag vägrade tro det. Det var för all del femton-tjugo år sen jag läste dikten sist, men jag inbillade mig att ordet "hora" skulle ha etsat sig fast i ett minne som sparar på oväsentligheter och stöter bort till exempel barnens personnummer. Vi googlade och hittade dikten - utan hora. Jag tittade nöjt på Kringlan och skrockade självgott. Sen googlade vi igen och hittade hela dikten. Mitt skrock blev nu snarare fascinerat. Och något mindre självgott.

Jag blev förvånad. Dels för att jag alltså hade förträngt en del av Tage Danielssons produktion, dels för den sorglösa beskrivningen av en slidtransaktion. Det gav mig ytterligare ett bevis i den ständigt pågående processen mot fyrtiotalistuppfattningen om Tage Danielsson som en snäll farbror som aldrig plockade chockpoänger och levde efter den politiska korrekthetens lag.

På något sätt fick jag alltså rätt fast jag hade inåt helvete fel.

En bra dag på kontoret med andra ord.

Vårskrik i riksdan.

Det här minns vi väl alla: pressens vana att för evigt klistra Astrid Lindgren-etiketter i pannan på alla som någon gång råkat spela mot Allan Edwall. När Hanna Zetterberg som 21-åring - som en av de yngsta nånsin - klev in i riksdagen så exploderade rubriksättarna i trycksvärteorgasmer typ "Nu blir plenisalen en rövarsal" och "Direkt från Mattisskogen till utbildningsutskottet". Journalister och liknande ställde frågor à la "Kommer du att pendla till Stockholm från Björngrottan?" och "Saknar du Skalle-Per?" och "Tror du att du med din erfarenhet av vildvittror och rumpnissar särskilt kommer att driva hbt-frågor?"

2011 noterar jag att Hanna Zetterberg heter Zetterberg Struwe och har gått och blivit "kommunikationsstrateg och inspiratör". I sitt CV nämner hon åren som riksdagskvinna och engagemanget i miljöfrågor och till och med sin bakgrund i Elevorganisationen. Om grådvärgar icke en rad. Det är anmärkningsvärt.

Att hon drivit miljöfrågor kan hon väl för all del lyfta fram - men det hade väl varit passande att berätta att det faktiskt var Birk Borkason som lärde henne att skogen inte bara tillhör henne utan också rävar och rumpnissar?

Och nog måste väl hennes extrema uppväxtförhållande - i en borg ihop med Ricky Bruch och Börje Ahlstedt - vara värt att nämna? Nog måste väl en barndom ihop med Lill-Klippen ha gett henne vissa unika inblickar i narkotikafrågan? Och nog borde hon väl ta upp att hon en gång lyckats medla mellan två rivaliserande rövarätter? Som kommunikatör måste det väl vara en rejäl fjäder i hatten?

Ibland förstår folk inte sitt eget bästa. Det är klart att världen är mycket mer intresserad av nåt hon en gång gjorde för att Tage Danielsson sa åt henne än vad hon gör som vuxen. Tur att våra reportrar så länge hjälpte både världen och Hanna Zetterberg att minnas.

Gamla hjältar hyllar varandra del 5: Hasse och Tage om Gösta.

Det känns som att vanan att hålla långa tal och hyllningar på vers dött ut eller åtminstone - bokstavligt - sjunger på sista versen. Kanske är det tur. De flesta har inte riktigt samma koll på rim och meter som Tage Danielsson, vars klassiska skolning och pedagogisk-pedantiska karaktär höll nödrim och klumpig syntax på replängds avstånd.

1964 hyllade han sin tämligen nyblivna vän och kollega Gösta Ekman i ett tal till Gula Hunds ensemble. Den unge Gösta Ekman hade med den revyn fått sitt första smärre genombrott - och sina första smärre benbrott - som snubblare. På den tiden var ännu den gamle Gösta Ekman - avliden 1938 - ett mer välbekant namn för menigheten än hans sonson (eller ja, namnet är för all del detsamma, men ni fattar vad jag menar). Det är farfaderns bakgrund i Den Stora Teaaaatern som åsyftas i texten:

Det hela blir förstås ännu finurligare med vetskapen att "På farfars tid" var det stora antinostalgiska öppningsnumret i Gula Hund.

Några år senare hade Ekman, Danielsson och Hasse Alfredson kommit varandra ännu närmare och redan lagt en handfull lyckosamma samarbeten bakom sig. 1969 höll Hasse Alfredson ett "tal till Göcke" på dennes trettioårsdag:

Jag vet att det är lätt infantilt att behandla celebriteter som nåt slags dockor i ett dockskåp, men jag gillar ändå tanken på att de där gubbarna som jag umgåtts så mycket med framför grammofoner och televisionsapparater också verkade tycka om varann. Det är lite fint och lite rörande. Det enda smolket i bägaren är väl - som med allt annat viktigt i världen - att jag själv inte kunde vara med.

Gamla hjältar hyllar varandra del 4: Hasse om Tage.

Hasse Alfredson om Tage Danielsson nån gång 1984:

Jag gissar att den gode Danielsson tog emot hyllningen med blossande kinder och ett förläget "äsch, inte då". Den hållningen gör för min del inte att hyllningen blev mindre angelägen.

(Ur Hasse Alfredsons "Blomstervers", 1996.)

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.

1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan "Tiden är ingenting", en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet - i vissa upplagor till och med på omslaget - finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet "myllrande".

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde "den dystre psalmisten Franzén", Jonas Modig i Nerikes Allehanda "den gamle biskopen Franzén". Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades "versen av FM Franzén".

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok "Människor som har haft fel" (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: "Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén ..."

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, "Människor som gått till överdrift".

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: "Kolla aldrig en nyhet för då spricker den"!

Gamla hjältar hyllar varandra del 3: Beppe om Hasseåtage.

På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram "The Svenska Ord Story", och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: "HasseåTage". Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femti år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén "Farfars barnbarn", som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är att det är hämtat från kabarén "Farfars gladbarn", som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder - hundar, grodor, svanar och sniglar - som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage "gör just nu" och själv besvarar frågan: "De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker." Redan 1963 - ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär - är både "Hasseåtage" och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Gamla hjältar hyllar varandra del 2: Hasse A om hela Sveriges Astrid.

1987 fyllde Astrid Lindgren åtti bast, vilket televiserades. Och ja, hyllningen innefattade barnkörer. Och ja, de sjöng Idas sommarvisa. Och ja, producenten hade raggat upp gamla Saltkråkan-skådisar. Och nej, han som spelade Karlsson var inte med.

Intressantare var Hasse Alfredsons tal. För mej som tolvåring knöts två viktiga spår i min kulturella bildning ihop. Jag kunde lägga en sorts pussel av de intryck och avtryck och uttryck jag samlat på mej genom ett liv vid teve och grammofon. Än idag tycker jag det är ett exempel på hur hyllningstexter bör skrivas: mer humor än överord.

Kärleksbrev på födelsedagen till tant Astrid
från barnet inom mej

Käraste tant Astrid! Nu måste jag få tacka
för alla dom figurer som du lärt mej älska så!
Det måste va nåt vajsing med din almanacka
för 80 år! - det är nånting andra hittat på
Det känner alla människor ju inuti sej själva
att aldrig du kan fylla mer än tio eller elva!
Men det är inte viktigt vad man fyller, tycker ja.
Det viktigaste är ändå att man har fölseda!
Vi hissar dej i taket sen en femti-nitti gånger
och skänker dej en håningsburk med trasiga ballonger
Och dom som nu vill hylla dej är såna som du känner,
för det är allihopa dina gamla kära vänner:
Pomperi-ruskstrump och vi på Knorrkråkan,
Nangijala Rumpdotter och Mästermadicken Dvärgkvist,
Bullerdetektiven Herr Nilsson på Pricken,
Pipphane Rövarhjärta och bröderna Tjorvlejon på taket,
Emil, min Emil och lilla Ida i Karlssonstången,
Saltnissarna, Långskorpan
och alla vi vildbarn i en totalt värdelös sammetask!
Samt lille Hans Folke Alfredson-Pyssling

Gamla hjältar hyllar varandra del 1: Tage D om Lena N.

Kanske blev man inte överraskad. Sorgligt är det ändå. Hon gjorde inte bara Stadslollan, på min topp-tio över Hasseåtages bästa revynummer, hon gjorde också Lovis, på min topp-fem över Astrid Lindgrens bästa filmfigurer.

18 december 1982 hade "Fröken Fleggmans mustasch" sin slutföreställning. Av och med Tage-Lena Ekfredsson med Gunnar Svensson på piano. Idag är bara två av fem i livet, och bara en av fem verkar trivas där. På festen efteråt firade Tage Danielsson ännu en triumf i en av sina bästa genrer - hyllningsversen - när han vände sig till föreställningens östrogenalibi:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!