Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt "nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju".

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Avdelningen Omslag jag inte riktigt begriper.

Ja, alla kastade sig väl över Moderaternas gamle partisekreterare Lars Tobissons 550 sidor tjocka redogörelse för sin livsgärning när den kom härom året. Jag ska villigt erkänna att jag bara skummat, men tycker mig ändå finna att det gamla djungelordspråket "När Tobisson berättar vill man gärna göra något annat" äger sin riktighet.

Det mest spektakulära är väl egentligen det där omslaget. Vi har avhandlat ett par udda omslag här på bloggen tidigare - Ulf Lundell i Hans Arnold-tappning eller rödstrumpor med dyskalkyli - men det här är trots allt mer förbryllande. Av alla bilder som någonsin tagits på Lars Tobisson - varför väljer han just det?

Jag har som sagt bara skummat, men finner inget i innehållet som ger en vink om bildvalet. På sidan 13 berättar han visserligen om sin förlossning, som delvis fick utföras med tång, vilket medförde att han genom livet gick med en vit fläck i nacken i sitt annars mörka hår. Är det den han pekar på? Utgör nackens vita fläck nån sorts symboliskt ledmotiv i Tobissons liv och levnadssaga?

Någon annan rimlig förklaring finner jag inte, men visst, jag erkänner villigt att jag fick panik när jag nådde rubriken "Riksbanksreform" och var tvungen att skumma det kapitlet ännu snabbare. Kanske ges någon tydligare hint om omslagsvalet där. Annars är väl den mest plausibla gissningen att Tobisson tillstår vad vänstern alltid anat: att han är den felande länken.

Fredagsstämning i riksdagshuset.

Arbetet med den kommande kioskvältaren "100 festliga riksdagsledamöter" har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade "elektronisk post" (ep) och hade sitt ursprung i att a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.

En vädjan jag redan formulerat på Facebook men som förtjänar att upprepas.

Kom idag på en idé jag, åtminstone just som den slog mig, betecknade som "lysande": att skriva en bok med titeln "100 festliga riksdagsledamöter". Sen funderade jag ett varv till och kom väl egentligen inte på nån mer än Per Bill - han som blev nerbrottad på Stadsgårdskajen när han var ute och joggade med sin barnvagn efter en vinprovning - och den där vänsterpartisten som skulle uppfinna en evighetsmaskin. "2 festliga riksdagsledamöter" låter som en ack så mycket torftigare bok.

En bildad läsekrets kan kanske bidra med några namn till? Eller ni är för fina för att låta er smickras?

En kampanj som håller på att gå för långt.

Sydsvenskans subtila kampanj mot vår finansminister fortsätter. Vi konstaterade redan för ett par år sen att de gärna väljer den bild där Anders Borg ser som absolut knäppast ut. Gårdagens rapport från moderatstämman är inget undantag: Borg är fångad just i det ögonblick då någon omärkligt krupit in under hans stol, försiktigt borrat ett hål genom dyna och byxtyg och sen skickat ett meskalinklysma rakt upp i taburettgången.

För att sen få det statsbärande partiet att framstå som något veliga har de också valt en bild där alla ombud fånstirrar åt varsitt håll, på det att stämman som helhet ser ut att vara vindögd.

Detta är naturligtvis ett lumpet sätt att underminera statskassans nyckelbärares trovärdighet. Jag kan inte se det som något annat än ett subliminalt budskap till läsarna: ska vi verkligen rösta på en man som ser lika nöjd ut som Hannibal Lecter när han just satt tandytorna i ett stycke homo sapiens?

Tur att de nya Moderaterna själva väger upp bilden och gör vad de kan för att associera "Fredrik och Anders" till "hippness". Jag är inte säker på att de lyckas, men de försöker åtminstone.

Ett lumpet personangrepp.

Ibland, väldigt ibland, skriver jag för Malmöeditionen av Fria Tidningen. Jag skriver gärna för tidningar där jag föreslår redaktionen "ett personpåhopp" och får till svar att "det låter bra, gärna med lokal anknytning". Här är en text som gör sej lustig på vår mjällaste ministers bekostnad:När man sysslar med satir och humor och personpåhopp heter det att man inte ska slå neråt. Jag bryter med denna krönika mot regeln och går på migrationsminister Tobias Billström ändå.

Tobias Billström, Malmös man i regeringen, verkar ha järnkoll på lammullströjor. Han vet säkert var man kan hitta prisvärda överrockar. Han ser ut att sköta sin dentalhygien, går nog regelbundet till frisören och jag förutsätter att han luktar fräscht av noga utvald herrparfym.

På sin twitter berättar han att köttbullar och lingon inte är så dumt, och antyder att han föredrar solsken framför regn.

På tobiasbillstrom.se får man veta att han tycker om att promenera - gärna på promenadstråket Ribban och gärna på hösten - och att läsa "en bra bok" över en kopp (gissningsvis bra) te. Inte nog med det: han tycker också om att laga mat, leka med sitt barn, resa utomlands och "känna dofterna på Gotlands stränder".

Vidare tycker Billström att "en bra shoppingrunda i en trevlig affär" inte heller "är fel!" Vi pratar alltså om en man som föredrar det bra framför det dåliga och det trevliga framför det otrevliga. Billström understryker avslutningsvis att "när jag får leverera och se resultat, då mår jag bra" och avslutar med ett kraftigt statement: "Däremot avskyr jag att se saker och ting som bara ligger ogjorda". Nånstans i något hörn av jorden finns det säkert någon som formligen älskar när inget händer och allt ligger i en orörd röra omkring dem, men Billström lyckas ändå inte framstå som helt originell.

Jag säger inte att Tobias Billström är tråkig. Jag säger bara att ett genomsnittligt stycke träkol antagligen är festligare. Jag säger bara att tanken på att fastna med Tobias Billström i en hiss får mig att längta efter att få lyssna på färg som torkar. Jag säger bara att jag har haft morgontofflor som haft mer spännande saker att berätta om sig själva.

Men what the heck, Billström är minister. Vi ska inte begära av en minister att han ska knalla runt på stadens gator med en öltunna med slang i kopplad till klappkepsen. Hellre en minister med kamrerssjäl och ett kvastskaft stadigt fastopererat i stolgången än en minister som viker papperssvalor av interpellationerna och gör ballongdansen i plenisalen.

Billström har säkert ordning och reda på sina kvitton. Jag förutsätter att han har sina kryddor i bokstavsordning (från Aromat till Örtsalt) och färgkoordinerar småbyxorna i garderoben (från mjölkvita till gräddvita). Jag gissar att han är på plats i riksdagen innan vaktmästaren för att lägga sina papper kant i kant med skrivbordet och leverera dagens äpple till Reinfeldt.

Jag ser framför mig hur Billström varje morgon fyller bröstfickan på sin skjorta: från höger till vänster från Billström sett 1) en kulspetspenna, 2) en kulspetspenna till om den första skulle klicka, 3) en miniräknare om mobilen inte skulle vara laddad trots att han ständigt har laddsladden i ett särskilt fodral i sin attachéväska. Mobilen bär han för övrigt i ett stötsäkert etui i bältet. Förmodar jag.

Så på så sätt är Billström oantastlig. Visserligen betalade han inte tevelicens under tio års tid, men det var ju enligt egen utsago för att "programmen var så dåliga". I övrigt verkar han vara en sån som håller reda på papper och rentav diarieför begagnade snytdukar. Och det är naturligtvis utmärkt. En minister bör vara intresserad av papper.

Fast helt sjukt hade det inte varit med en minister som inte bara var intresserad av papper, som inte var så intresserad av papper att han själv börjat prassla när han går. Nån form av personlighet kan ju inte vara förbjudet hos en minister. Kanske är en minister med vilja och passion rentav att föredra framför en minister som får soffan han sitter i att framstå som en större personlighet.

På de bilder där Tobias Billström ler kan man höra hur fotosessionen låtit; hur fotografen ber Billström att le och hur Billström förundrat svarar: "Le? Hur menar du då? Med munnen liksom?" Man föreställer sig hur fotografen berättat den ena roliga historien efter den andra och hur Billström med rynkad panna avfärdat dem: "Va? Träffade Bellman en apa? Det fanns väl inga apor i 1700-talets Stockholm heller!"

Tobias Billström är född 1973. Ändå framstår han som en gubbig pojkspoling, en gammal farbror i puberteten, en som lider av lika delar målbrottsnoja och prostatit, en som äter lungmos och dricker Jolt cola, som har både rollator och akne. Vill man vara vänlig kan man kalla honom "tidlös".

Jag vet dock inte om jag vill vara vänlig. Tobias Billströms departement handhar de svåraste human-etiska frågorna, ansvarar för de mest komplicerade mänskliga sammanhangen, sätter upp regler för vilka som är välkomna in i stugvärmen, konstruerar den våg i vilken människor ska vägas, skiljer agnar från veten och får från getter.

Kanske tycker jag att det är bättre med en minister som inte bara gillar att leverera och se resultat, utan också bryr sig om vilka resultat han levererar.

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

Alla dessa stölder.

En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (f.ö. en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man allts säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mej dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken "Mannen som kunde tala om hästar" kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är "I regeringen 1982-1990" och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit "Alla dessa degar").

Ärligt talat - får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att det är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sej i halvfyndiga underrubriker som "Alla dessa bilder"? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt t.o.m. aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare "Det blev ingen storväst" (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz för besked.

Ugh ugh store landshövding.

Måns Månssons Anders Björck-dokumentär gick på SVT igår och jag satt och småskrockade mej igenom de evinnerliga tagningarna.

Det kräver en viss sorts psyke att - som Månsson - först stå och filma när den entonige h:r landshövdingen i tio minuter synkar sin almanacka med sina entoniga medarbetares, och sen sitta och klippa sekvensen. Nu har Månsson visserligen valt att inte klippa en enda gång inne i scenen, men han har med all säkerhet ändå tvingats rulla samma bilder fram och tillbaka i klipprummet till förbannelse.

Det krävs så klart också en viss sorts psyke att titta på de där tio minuterna i teve utan att få panik och börja slå sej med handflatorna och rulla konstigt med ögonen. Det som visas är verkligen gränslöst tråkigt.

Det bekräftar en tes som vi formulerade när vi gjorde Hej domstol!: tråkigt är roligt. Det var inget credo vi gick ut med offentligt - det vore att spela våra fiender i händerna mer än de förtjänade - men faktum kvarstår. Styrelsestämmor, långa middagstal, revisorer, kontor som säljer papper - roligare företeelser finns inte. På håll. Så länge man kan byta kanal.

Månssons film visar en tristess som är beyond tristessen. Inget - INGET - i Anders Björcks liv och tillvaro gör mej ett uns avundsjuk. Visst, han får träffa japanska kejsare, men är ändå mest upphängd på att gräsmattan är välklippt - "japaner är ju noga med sånt där".

I övrigt får han hänga med olika Linnéfirande länsantikvarier i sjuttonhundratalsperuk och gå och låtsasså på en åker.

Även sjuttonhundratalsperuken framstår som allt annat än glamourös.

Björck själv påstår i intervjuer att filmen bara visar 2-3 procent av hans varierade arbete under en 80-90-timmarsvecka. Jag är helt övertygad om att resterande 97% är lika mördande trista, lika fulla av finlandssvenska biskopar med taskig uppmickning, Björn Erikssons galoschhaka och copywriters som försöker blåsa liv i varumärket Enköping.

Bitvis får jag panik när jag tittar och det som inte skulle kunna hända händer: jag känner medlidande med Anders Björck! Var det detta han drömde om när han ung och pompös och självtillräcklig såg till att hamna på valbar plats på riksdagslistorna? Att se på när en prins med en flottig pälsmössa som visar sej vara en frisyr planterar en ek? Att välja ut den bästa bandyramsan ("finalen i Uppsala är en väldig fest / bandy när den är som allra bäst")?

Jag vet inte mer om landshövdingsjobbet nu än innan dokumentären, och det är så klart inte Månssons ambition att lära ut. Kunnigare statsvetare än jag hävdar att visst sjutton måste vi ha landsting och länsstyrelser för hur skulle det annars se ut och jag har ärligt talat ingen aning. Utan länsstyrelser finge vi kanske varken frisk luft eller potatischips. Utan länsstyrelser hade kanske Ragnarök redan varit förbi.

Så jag är tacksam att Björck tagit på sej uppgiften. Han får gå där, i den där särskilda upplandsvinden som alltid får en stor hårtest att stå rakt ut från hans huvud när han vistas utomhus, och fundera på almanackor och kungabesök och Linnéperuker och göra allt det där som jag så innerligt gärna vill slippa.

Och så kan jag ägna mej åt det jag gillar: att titta på teve och kommentera vad andra gör.

Cabaré Öppen kanal.

Min vän Bengt Strömbro (som f.ö. sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mej en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett s.k. satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden - det vanligast förekommande ordet är "Bohman" - och bar den något pretentiösa underrubriken "listiga lögner och sataniska sanningar".

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer "njurens lunga" istället för "hjärtans gärna". Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

"Satir" betyder f.ö. fortfarande - hos de fyrtitalister som har vetorätt - "elakheter om riksdagspolitiker". Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt (jfr Public Service i P1).

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och såna har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.