Proggiga barnböcker del 34: Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet.
När jag var liten var det vanligt med fotoböcker. På svartvita bilder fick man följa nåt barn som man ytligt sett kunde relatera till - oftast hade de också hår och armar och ben - när han eller hon storögt besökte en tandborstfabrik eller blev klämd på pungen av en läkare. Ibland var det ett blint eller utvecklingsstört barn.
Det var böcker med pedagogiska ambitioner. Vi skulle få veta hur tandborstar blev till eller hur det var att inte se. Och har man nåt så Viktigt att lära ut behöver man naturligtvis inte sänka sej till underhållningens eller spänningens låga nivåer.
Ofta fanns ett slags folkhemskramande agenda: titta hur perfekt sjukvården fungerar! Titta vilken valuta du får för dina föräldrars skattepengar!
Boken "Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet" (1975) visar fram två saker:
1) hur mysig och människovänlig den svenska åldringsvården är,
2) hur självklart en femårig flicka umgås med en gammal farbror som inte är en släkting utan att nån tycker att det är suspekt.
Allting är trevligt och roligt på ålderdomshemmet. En femåring skräms inte av den kliniska lukten av död utan jublar när hon får stanna där hela dan:
Den osaltade och söndermosade maten "mumsar" man och "smaskar" man i sej:
Och gymnastiken är så rolig och skojig och festlig:
Och detta är väl inget att tycka nåt om. Måhända att verklighetsförankringen är noll, men Charlottas oförställda glädje över att hänga med sjukt gamla människor kan väl ses som ett föredöme. Och kanske var det trevligare på ålderdomshem just på sjuttitalet (böckerna om Lotta i Hallonby påstår motsatsen), även om det ibland antyds en viss tristess:
Intressantast 2009 är egentligen att ingen ifrågasätter Knuts agenda. Varför vill han hänga med en femåring? Vad har han för lömska baktankar?
Såna frågor hade folk absolut ställt sej idag. 2009 har jag svårt att se att man hade publicerat bilder där en gammal man och en liten flicka helt chosefritt sover bredvid varann:
Författarna hade nog varit avsevärt mer vaksamma på allt som kan associera till fula gubbar:
Jag är ärligt talat inte säker på om man hade använt ett ord som låter så likt ett annat, mycket fult:
Den här bilden och bildtexten är jag helt övertygad om att man hade haft betänkligheter inför:
Men det där är relativt hypotetiskt. Idag skulle nog ingen bemöda sej att försöka sälja in den här bokidén - en flicka hänger med en gammal gubbe en hel dag! allt på hemmet beskrivs som mysigt! allt är i svartvitt! - till ett förlag.
Öppet brev till Elisabeth Tarras-Wahlberg.
Kära Elisabeth,
som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.
Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, "Mitt liv med prins Bertil", den du har skrivit ihop med Omar Magnegård (som jag gissar är en sagofigur). Jag är lessen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.
Visst anstränger du dej för att få Lilian att verka som en glad lax och en spjuver när ni hoppar planlöst mellan minnen från trettiåriga kriget och Östroms fall. Det enda som verkligen gör mej en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.
Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:
Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.
Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel - men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för "annan sorts rödfärgad vätska"? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?
Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.
Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind
Teater Augusten.
Det här gör mej glad: en teatergrupp med gamla människor som spelar revyshow med "mycket sång musik och ett par dansstek" i en källarlokal i halvcentrala Malmö. Eftersom gamla är rädda för mörker går föreställningarna redan klockan 14. Och dom spelar för utsålda hus!
Eller ja, utsålda och utsålda, det är ju gratis, och visst, lokalen tar bara sjutti pers och dom spelar bara två gånger i veckan, men ändå - föreställningen "Tokiga boden" spelas trots allt till och med nionde maj TJUGOHUNDRANIO!
Jag blir ömsom rörd och ömsom lite förundrad när jag tar del av historien om teatergruppen Augusten. I slutet av nittitalet konstaterades det att det fanns sociala problem i stadsdelen Augustenborg. För att komma till rätta med problemen startade man, inte en karateklubb, inte en skateboardramp, inte en ungdomsgård - utan en teatergrupp för pensionärer.
Man undrar ju hur dom sociala problemen såg ut? Gick gammeltackor runt med rollator och väskryckte? Satt dom i källarnergångar och silade kattmat? Hotade dom oskyldiga med bordslöpare?
När dom sociala problemen konstaterades identifierades det klassiska problemet: man hade ju ingen lokal! Då hittar någon en bortglömd biograf på området! Som stått i träda sen pappa gick i golfbyxor.
Det säjer så mycket om det gamla Sverige. Augustenborg byggdes i början av femtitalet, i en tid som formligen osade av framtidsoptimism. Området skulle vara ombonat, torgbaserat, bekvämt och modernt. Och givetvis skulle det ha både en teaterscen och en kvartersbio. Och självklart skulle det kostas på med detaljerade malmövyer målade på väggarna.
Några år senare stod båda lokalerna tomma. Samma sak när man byggde det voluminösa kvarteret Kronprinsen i Malmö - där man på allvar skröt med att ha Norra Europas största parkeringsgarage i ett plan - och det skulle vara så jämrans modernt att man hade dygnet-runt-drive-in-biltvätt. Det fick naturligtvis lägga ner efter nåt halvår eftersom Malmö bestod av arbetare som gick och la sej när teven slutade vid tiotiden.
Men det är fascinerande att tänka på den där tiden med samhällets, för all del missriktade, men dock omtanke om medborgarna. Och i vanlig ordning tänkte man liksom inte hela vägen: visst, man byggde en biograf, men på bilderna ser jag ju att det är så jävla lågt i tak att di gamle slår fontanellen i lysrören och att det aldrig nånsin kan ha blivit mycket till bioupplevelse där.
Under våra år på radio pratade vi regelbundet om att inleda ett samarbete med Teater Augusten och göra ett specialprogram där di gamle skulle spela oss år 2065. Eller bara ett program där dom fick prata fritt ur hjärtat. Vi pallade aldrig ringa det där telefonsamtalet. Vi var kanske rädda att dom inte skulle höra.
Idag grämer det mej lite att vi inte initierade samarbete. Vi kanske hade kunnat göra en hörspelsvariant av Tokiga boden? Eller ännu hellre av gruppens gamla succé Värdshuset Glada bägaren. Det hade ju aldrig kunnat bli tråkigt. Det hör jag ju på titlarna.
Nils Petter tolkar tidens tecken.
"Hmmm... Visst blottar jag mer kranium nuförtiden? Kan det vara ett tecken på att hår inte är så hippt längre? Och visst kissar jag i mycket kortare strålar? Kan det tyda på att 2008 är Den Förstorade Prostatans År? Och dom där gamarna på fönsterblecket - kan det tyda på en revival för fåglar? Och den där magre mannen i kåpan med det gammaldags gräsklipparverktyget som knackade på häromsistens - tyder det på en återgång till gamla tiders jordsbruksredskap? Hmmm... Får ta och skriva en krönika. Var är nu min gåsfjäder?"
Oss gubbälskare emellan.
Varje gång jag känner mej gubbig - och tro mej, det händer - lutar jag mej tillbaka och tänker på Sverker Åström. Han har visserligen större rätt att vara gubbig eftersom han är nittitre bast, vilket gör en differens på sexti år mellan honom och mej. Icke desto mindre är hans referensramar påfallande ålderstigna.
Tillfrågad för några år sen vilka som är hans favoritbögar, svarade Åström Michelangelo (1475-1564) och da Vinci (1452-1519). Om mina referenser alltså är tjugo-fyrti år gamla är Åströms faktiskt FEMHUNDRA år. Jag menar, visst har Lasse Holmqvists eller Lennart Hylands storhetstid några år på nacken, men när dom sprattlade som livligast hade ju Lionardos benkotor vittrat. Hör du det, Sverker - DU ÄR MOSSIG!
Men det som gör mej riktigt glad är att Åström sen lägger till "ska jag ta några modernare blir det Karl Gerhard och Anders de Wahl".
Karl Gerhard föddes 1891 och dog 1964. Han skrev 4000 kupletter om den göteborgska seglarsocieteten och olika socialdemokratiska ministrar.
Anders de Wahl föddes 1869 och dog 1956. Han var Drrramaaatens storstjärna i dåtidens manierade överspelsgenre. Visserligen löjligt firad, älskad och uppassad under sin levnad, så är han ändå mer än lovligt bortglömd hos massan idag. 
Det är således Åströms definition på "modernt".
Jag menar, min definition på modernt är i alla fall... ja, typ Kobra i SVT.
Vad jag kommer fram till är alltså att jag stundom känner mej hippare än en 93-årig gammal UD-tjänsteman.
Sen slår det mej att han tjackar kläder på Myrorna, har olikfärgade strumpor och regelbundet skakar rumpa på Patricia. Själv tycker jag det är jobbigt att gå på diskotek eftersom man inte hör vad folk säjer.
Sveriges Pensionärers Inaktualitetsparti. Eller: Intressepartiet antecknar.
Eftersom min bil inställt sej på Death Row och ska få sin slutgiltiga lethal injection om en månad har jag okynneskört lite i dagarna, och har på kuppen hittat en ny favoritkanal: Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI).
Alla ni som satt likhetstecken mellan "gammal" och "konservativ, reaktionär, omodern" - gratulerar! Ni har vunnit ett paket vuxenblöjor och ett liggsårsomslag!
Igår satt jag och avnjöt en paneldebatt om två aktuella fenomen som dom debatterande just gjorts medvetna om: mobiltelefoner och uppkoppling. Ingen av dom tre ägde en mobil eller ett internet-abonnemang. Och det står ju var och en fritt att välja bort nåt, men det fascinerande var deras verklighetsuppfattning.
Läste nån gång om en science fiction-film från sjutti-åttitalet där människorna i framtiden kör runt i flygande bilar men fortfarande måste leta upp en telefonkiosk för att ringa (kan det vara Bladerunner? Jag är pinsamt dåligt insatt i sci-fi). Ungefär där befann sej bordslöparmaffian i närradion.
Riktigt komiskt blev det när programledaren - f.ö. Ragnar Landerholm, som vi en gång hade med i Hej domstol där han sjöng en kuplett om Tage Erlander (mel. Skånska slott och herresäten) - frågade hur det skulle bli med telefonkatalogerna i framtiden. För där kan ju inte alla mobilnummer få plats, antog han lite ogenomtänkt.
En gammeltacka visste besked: då får man lösa det genom att alla människor har visitkort med sina telefonnummer som man får ge till varann, varpå var och en sen får föra in det i sin egen mobils telefonbok (det sista ett fenomen som hon förvånansvärt nog kände till).
Programledaren suckade. Han som just vant sej av med gengas. Skulle han nu vara tvungen att trycka upp visitkort också? Då måste han ju lära sej manövrera en stencilapparat!
Det sista var inte direktcitat, men jag är ganska bra på att läsa mellan raderna.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!