Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband - allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden "mörkvitt" och "blåbärsrisgrönt" (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken "Resor med Mål". Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet "mål" har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

En skrämmande trend inom memoarbranschen.

Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att - efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund - skriva en biografi över Gösta Ekman.

Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes "Tjosan!" och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.

Men - jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister - jfr Lars-Gunnar Björklunds "Minnesluckor" - så Juttan får naturligtvis underkänt för "Uppfostrad av män". Och Käbi Lareteis "Toner och passioner" ger mej tråkslag.

Att Torgny Lindgren döper sina minnen till "Minnen" må väl passera - för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln "var gärna tråkig" kanske är den viktigaste) - men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än "Inte bara bio"?

Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till "Tunna skivor av mej". Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig - den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter - vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.

Nåt jag bara förutsätter är en finurlig titel.

Jag känner ju igen symptomen på en finurlig titel. Jag vet att den ska syfta antingen på författarens namn (Lex Gösta Bernhards saga) eller profession (Lex Gunilla Pontén och Tyg och otyg) och allra helst referera till en gammal anekdot eller boktitel (Lex Charlie Norman och Musikant med brutet gehör).

Jag förutsätter att boxaren Åsa Sandells levnadssaga syftar på nån sportterm som hon leker lite underfundigt med. Men jag hajar verkligen nada. Döljer sej en annan finurlighet här än den uppenbara - att vi får följa med in bakom hennes gard à la bakom kulisserna - som jag ärligt talat inte tycker är så himla finurlig, så upplys mej gärna.

Tack för övrigt till Tobias för a) tipset och b) bryderierna.

Jösses Amalia! Nu går tokometern i topp! Stoppa pressarna! Riv ettan! Hattrick i finurligheter!

Det är liksom för bra för att vara sant. Boken heter "Rappt!" (snabbt, kvickt, hurtigt, på stubberten) och så heter gubben det handlar om också Rapp! Det är nästan så man misstänker att spökskrivaren hade titeln först och sen gick och letade upp nån Rapp som gjort nåt som med lite bilder och stort typsnitt kan fylla ut en bok.

Efter denna formliga orgie i riktigt fyndiga memoartitlar lugnar vi ner oss lite. Det kan bli för mycket av det goda också.

Huka er gubbar och käringar! Nu blir det ännu fler finurligheter! Det är baske mej ingen hejd!

Det här måste väl vara tänkt som en vits? Ja, kopplingen mellan att tanten var balettdansös och uttrycket "dans på rosor" är väl uppenbar, men visst är det en medveten sammansmältning också av rosor och namnet von Rosen?

Vi har i så fall att göra med en dubbel finurlighet, nåt av det finaste man kan uppbringa i memoartitelsammanhang (efter trippel finurlighet förstås).

Tjo bönder! Nu bara rasslar det till av finurligheter här! Sitt ner och håll i hatten!

Sigvard Bernadotte var känd för a) sin underbara industridesign och b) att han fråntogs sin prinstitel sen han gick och gängade sej med ofrälse.

Jag gissar att det är den här kampen mellan kunglighet och populas som titeln på ett mycket kvickt sätt vill - hepp! - slå mynt av.

Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!

Ingemar Olsson är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.

Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:

Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten

Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten

Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio - tjugo likadana
som Veckoposten

Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sej. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala "finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare", men fortfarande ett mästerverk.

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!

Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till "finurliga memoartitlar" och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette "The Look". Boken heter m.a.o. "The Book".

Nämen! Nu blir det så fnoskigt att jag vet varken ut eller in! ÄNNU en finurlig memoartitel - och det är inte ens en memoarbok!

Ja, ni hajar vitsen. MFF har blå tröjor. Lina Sandell skrev "Blott en dag". Put your hands together ...

Fullt medveten om att detta inte är en memoarbok - den är skriven av journalisten Mats Weman och inte av ett helt jämrans fotbollslag - så hamnar den ändå i den legendariska bloggkategorin Finurliga memoartitlar. Förutom att det inte är memoarer, så uppfyller titeln så på pricken alla andra kriterier på en finurlig titel: ordvits/ ordlek/ ordvrängning (blott - blått), syftning på nåt typiskt för personen/ laget (blåa tröjor), referens till nåt gammalt mossigt kulturellt (psalm).

Och som grädde på laxen blir dessutom det sammanlagda resultatet av ordlekandet - Blått ett lag - bara konstigt. En pärla i genren! Gott jobb, Mats!

Kors i krösamoset! FLER finurliga memoartitlar!

Det här är förstås en klassiker. Så perfekt att den kunde användas som typexempel på högskolekurser i finurligt memoartitulerande. Och givetvis är killen från Göteborg ovanpå allt. Plus i kanten för att spökskrivaren frontas så öppet. Och givetvis för den dåligt kantklippta bilden av mästerhopparen himself.

Betyg för titeln: femma plus. Betyg för boken: fråga nån som har läst den.

P.S. Jag är f.ö. hemma från min Gotlandssemester. Det här inlägget är en s.k. "rivstart".