Halvimponerade föräldrar.
Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell "Kee Marcello" Lövboms hedonistiska levnadssaga "Rockstjärnan som Gud glömde". Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.
Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger "vad bra, Kjell".
En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.
Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: "Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?"
Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori - kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät - på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: "Känner du Jan Guillou?" Schori svarar: "Självklart."
Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.
Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.
En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.
Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan "vad tyckte ni?" hade svarat "mm". Kollegan replikerade: "Då vann jag. Mina sa: 'Har du bilnycklarna?'"
Avdelningen Fäder som inte läst sin Dr Spock.
David Björling bildade i nittonhundratalets begynnelse en liten kvartett, bestående av sig själv och sina tre äldsta, ännu icke myndiga söner. Dessa drillade han så som bara pappor i nöjesvärlden kan drilla. "Slåss pojkar, annars måste jag klå er själv!" brukade han säga, med en sorts galghumor som han nog själv uppskattade mer än sönerna.
Associationen går osökt till en viss Joe Jackson som piskade sina söner att a) sätta perfekta stämmor och b) dö som olyckliga pedofiler på ett hemmasnickrat nöjesfält.
Pappa Björlings söner hette Gösta, Jussi och Olle (lille Kalle var - även med Björlings generösa mått - för liten för att hänga med på turné). För Jussi gick det bra. När han inte var full så var han världens största tenor - säger de så vet. Jag har försökt förstå opera, men skräms lite grann av trikåerna och armborsten och de där vikingahjälmarna med påklistrade flätor.
För Gösta gick det också rätt bra. Han blev väl inte världens främste tenor, men hans timbre fick i alla fall smeka hörselgångarna på Kungliga Teaterns publik. Olle fick som vuxen nöja sig med att sjunga i kyrkor. Det är naturligtvis inte fy skam, men vetskapen om att ens bröder i samma ögonblick sjunger på La Scala och Met och den fina operan i Stockholm fick det kanske att stocka sig i halsen emellanåt.
Olle fick inte sjunga på Kungliga Teatern. Han var nämligen puckelrygg. Uppenbarligen hade Kungliga Teatern en regel mot puckelryggar.
Som liten drabbades Olle av engelska sjukan, en sjukdom som sätter sig på skelettet och orsakar deformationer. Bara några decennier tidigare hade engelska sjukan varit obotlig - nu hade läkarna kommit på att det hade med vitaminbrist att göra och kunde dessutom mota Olles sjuka i grind genom att lägga honom några veckor i gipsvagga. Fick Olle räta ut sin sjuka kropp så kunde han räddas. Tvingades Olle att följa med på turnéer i sjömanskostym så skulle han invalidiseras för livet.
"Det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till", sa pappa Björling och fullföljde turnén.
På sin dödsbädd erkände David Björling för sina söner att han varit alkoholist i hela sitt vuxna liv. Poletten trillade antagligen ner för pojkarna - "jaha, det var därför han alltid luktade sprit och ibland snubblade omkull på scenen!" - och han fick dem allihop att lova att aldrig aldrig aldrig aldrig bli suputer.
Om Jussi höll löftet? Aldrig.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!