Butts and ifs.
Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev "Vår julskinka har rymt".
Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.
Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, "nöjesprofil" med taskig klang).
Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan "T-skjortor" (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.
"Avslöjaren" av denna "skandal" var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre fördomsfulle operettälskande jävla journalistpajas som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).
Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.
När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen
Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej
Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv
De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy
De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten
(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur
Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.
Ni behöver inte avundas mej.
Högerhittar del 4: Fonderna är skit.
1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt - alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet - skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:
Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit
Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern "Löntagarfonder är socialism", vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.
Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara - åtminstone om man definierar "folk" som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.
Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: "Fonderna är skit". Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter "Löntagarfonder hustle" och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.
Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s "Krama mig och dansa" (sjätte plats i schlager-SM 1972).
Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:
I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson
Ord som bedömer
Vårt nationella problem
Och det man gömmer
Där bakom fondernas sken
Nu börjar man förstå
Vad de har hittat på
Vad de baxat hit
En liten rikspoet
Har röjt sin hemlighet
Fonderna är skit
Så har en sann profet
Fått spegla vad han vet
På sin lilla pappersbit
På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!