Ovanför molnen.

Skiner alltid solen. 

Efter varje flygplansfärd blir jag alltid lika förvånad, för det stämmer verkligen. Alltså att ovan molnen skiner alltid solen. Detta även fast ditt fönster är skitigt. Ditt fönster mot världen. 

Alla dessa fönster mot världen. Det gäller att man inte glömmer av att det finns dörrar också. Och det faktum att inte alla dörrar är låsta eller har gått i baklås. Det finns dem som leder rätt ut i världen. Några mot bakgården, en annan ut mot vägen. En tredje upp på vinden. Och så var det ju det här med verandan och källargluggen. Eller källarhålet. Alla dessa anteckningar från det där källarhålet. Hur gick det för han eller om det var en hon som satt där och antecknade. Jag vet faktiskt inte hur det gick. Men man kan ju inte ha koll på hur det gick för alla. Dock vet jag säkert att min gode kamrat B öppnade dörren och gick ut på verandan. Som att vara hemma, men utomhus. Låter som en bra kombo. Känns som en god idé inför de där vårmånaderna som det snackas om. Att öppna dörren mot trädgården och ställa en köksstol på verandan. För hur var det nu? Vi måste odla i vår trädgård. Hur har det gått för mina perenner? Har de överlevt vintern? I trädgården skiner inte alltid solen och det är meningen. Ett liv ovan molnen funkar inte i längden. De där växterna kräver såväl solsken som regn.

Så ärade läsare - ovan molnen skiner alltid solen och så var och är allt i sin ordning. Åter till trädgården, verandan och den skitiga bakgården. Hur ska vi lägga upp vår vårstädning? Jag föreslår att vi tar en sak i taget. Börjar med löven, sen kanske det bör beskäras lite i ett och annat träd. Sen röstar jag för kaffepaus. Kaffe och ostmacka.

Den feta tisdagen.

Det bjöds på semlor på kontoret idag. Tyvärr finns inga bildbevis, tog bara ett på lunchen. Fotot föreställer sushi med något grönt på. Var imponerad av färgen och tyckte att den förtjänade att förevigas på bild. Semlor däremot är rätt bleka i färgen. Blekfeta.

Men med tanke på att så många i detta rike firar just den feta tisdagen idag undrar jag om det är lika många som firar vidare den kristna tron med att fasta i dryg 40 dagar efter denna feta dag? Antar att fastan som fenomen inte är lika poppis. Själv tycker jag att en semlas uppbyggnad både i smak och konsistens uppmanar till just fasta.

Här sitter man nu på sin mjuka kontorsstol och drömmer om ett par dagar med vatten och vatten. Sockret har fastnat i mina tänder. Grädden har gjort andedräckten tjung. Och den mjuka bullen degar runt i magen.

Så efter den feta tisdagen kommer fastan. Typ. Antar att en modern tolkning är ok. För GI är väl det samma som fasta? Eller tränar man så vinner man points och slipper fasta så mycket på fredagen? Va sa Jesus om vinet? Är det okej med nattvard och en skål oblat trots fasta?

Hoppas. Kanske är det också så att de timmar man gjort i öknen kan väga positivt här. Som en liten hymn till Israels folk körde man ett par mil genom både Mojave och Nevada desert. Japp, jag sätter det i alla fall på pluskontot och går med vidöppna armar in i fastan 2012.

Måndag.

Varför har varken E20 eller E4 något romantiskt skimmer över sig? Får inte alls någon sån där känsla inom mig som när man snackar om något route. Typ route 66, typ "Get your nicks on route 66". Kanske borde man se det som sitt kall att försöka komma fram med något liknande. 

Som Alla goda råd är dyra, ta bilen så ses vi på väg E4. Eller kanske - Om du livet vill äventyra - ta bilen och sväng av på väg E4.

Eller så glömmer du allt jag snackat om hittills och klickar vidare ut i cyberspace och lyssnar på en låt istället.

Japp, varför byta upphovsman när man hittat ett par som man gillar lite alldeles extra mycket? Kan du inte komma hit förresten? Önskemål finns om gästspel hos Mr Petty i Stockholm nu i sommar. Går det att lösa kanske?

Skillnaden mellan.

Alltså skillnaden mellan den där drömmen och rådande verklighet. Jag tror det var just så som en klok man sa om ett par texter han hade på sitt samvete. Texter som rörde just det där, skillnaden mellan drömmen och den verkliga världen. Personligen tycker jag det är ett viktigt tema som berör de flesta. Kanske är det ett av våra livsvillkor - att ifrågasätta det där. Den där skillnaden. Måste det vara en skillnad alla gånger? Jag hävdar vänligt men bestämt att det inte måste vara så. Allt är ju upp till dig. Dig och dina val. Ja just det hur väljer du? 

Med hjärtat? Eller med hjärnan? Eller finns där en möjlighet till en gyllene medelväg? Att vara lagom. Att få allt. Jag vill ha allting. Eller vill jag verkligen det?

Ack och ve, fast i söndagsfilosofin. Att vara eller inte det är frågan, att fundera eller dividera? Matte, algebra eller räcker det med att tala om A och B? Vart ska vi resa, hjärnan säger att man gör klokast i att färdas i rätt riktning. Hjärtat ber om äventyr och nya intryck. 

Men åter till rubriken - skillnaden mellan drömmen och den verkliga världen. Jag ska ge er ett av mina svar. Ett svar som lyder ungefär såhär.

Det är stor skillnad mellan dröm och verklighet eftersom det i drömmen inte finns några oförutsägbara hinder. I drömmen är du enväldig härskare. Där är du Gud. I den verkliga världen finns ingen boss. Allt kan hända och inget kan ske. Det är där det gärna gör ont.

Även fast du har ett tydligt mål och en idébild av att det kommer gå bra så finns det inga garantier. Och med allra största säkerhet har du sjunkit till botten redan innan båten hunnit lämnat hamnen. Men här ärade läsare (ja, du som fortfarande orkar läsa den här texten), just här har du ett val. Det valet handlar om att försöka ändå. Om skeppet sjunker har vi då några andra möjligheter? Givetvis. Så länge du inte tagit in för mycket vatten i lungorna finns det hopp. Simma. Köp en biljett till en Stena Line färja. Ta dig in till land igen och pröva tåget. Omvägar är också vägar.

Okej ärade kamrat, det är väl ungefär det här som söndagens filosofiska rum handlar om. Skillnaden mellan dröm och verklighet samt möjligheten till valet att försöka sträva efter den där drömmen trots att verkligheten ser ut som den gör. Alltså annorlunda.

Man behöver inte alltid ha svaren på frågorna, ibland räcker det med att föra dem vidare.

1:a lördagsmorgonen på 8 år.

Typ.

I snart 8 år har jag varit bosatt i Göteborg. Åtta år med en liten paus för ett par månader i New York City. Pausen handlar ju bara om 90 dagar och 90 nätter. Men när undertecknad talar om tiden i Amerika låter man det gärna låta som om det handlade om tre år inte tre månader.

Men hur som, saken jag ville komma till just idag var den att jag nog inte haft en enda tidig lördag under dessa år. Lördagsmornar som startat innan klockan 10.00 har antingen handlat om inhopp som barmhärtig samarier eller att man ska hinna med ett tåg, plan eller kanske en buss. Så just den här tidiga lördagsmorgonen känns som ett paradigmskifte. Ett steg mot vuxenvärlden? Hur det känns? Angenämnt minus klassiskt kasst väder. Förutom att pröva lyckan i Nordstan har man också hunnit med att testa radiomediet. Var första gången sedan JMG och får nog säga att det gick över förväntan. Till och med roligare än att gå i skolan.

Klicka och lyssna här!

Nu vidare mot en lördagseftermiddag och ni bästa läsare må tro att man känner sig en smula osäker här. Hur gör man när eftermiddagen blir just eftermiddag inte ett suddigt uppvaknande, frulle i sängen, ägg, bacon, förvirring och trist andedräkt?

Ska man läsa bok nu?

Städa garderoben?

Omformatera hårddisken?

Måla om?

Baka bröd?

Fila naglarna?

Städa badkaret?

Lösa korsord?

Musik musik.

Native American.

God förmiddag ärade kamrater på internet.

Så var vi äntligen framme vid den där dagen, fredagen! Här på kontoret är vi väldigt nöjda med tillvaron just idag. Solen har letat sig in genom ett och annat fönster och extraelementet får den frusne och fantasifulle att tänka på ökenvindar och stäpper. Ja just det, en stäpp! Här på kontoret tänker vissa väldigt mycket på ökenstäpper idag (idag och många andra dagar). Det och native Americans. Se ett bildexempel nedan.

Och när man sitter på sin imaginära ökenstäpp mitt i centrala Göteborg är det en god idé att även kika in den här melodin signerad Little Steven. En man som för övrigt har en näst intill oklanderlig stil. Och på tal om stil så ljuder för tillfället programmet Stil ur datorns högtalare. Susanne Ljung är klok men vissa av intervjuobjekten är mindre kloka. Inga nämnda inga glömda. Ingen botox här i alla fall. Ung? Ljung? Tung? Nä, jag tror på stilen native American.

Kort och gott - sätt frans på tillvaron.

Tänker på flygplansmat.

Och den angenäma känslan i att ha noll möjlighet att påverka vad man får på tallriken. För att inte tala om detta med små förpackningar och märkliga rätter. Nedan ser ni till exempel någon varm form av sallad med mosarella som ser ut som mini-marshmallows. Till detta kycklingspett på bulgur och så en liten vaniljpuddingpaj till efterrätt. Betyg - nja.

Favvon är helt klart lamfärsbullarna längst ner. Dessa och den lilla pavan med rött. Bra flygplansmat!

Rastplatsen.

Att ta sig en kort paus mellan två meningar. Som att ta den där vägen mitt emellan två vägar, sakta ner. Kanske stanna. Sedan vidare ut på den där landsvägen ingen. Aha just det, det jag snackar om stavas ju rastplats. Bra skit det där med rastplatser, borde verkligen finnas mer imaginära rastplatser. Sådana man kan stanna vid under en dag framför ett skrivbord. Ingen mäktar med att resa hela vägen från A till B utan paus. Alla förare behöver stanna till, käka en medhavd ostmacka, du vet en sån där som börjat svettas lite. Kolla kartan en extra gång utan att behöva ta några förhastade beslut. För att inte tala om det där med ett toalettbesök. Kissnödig i bilen är inte bra, inte alls. Inte heller är det bra att sitta och knipa framför mejlboxen.

Noterar vidare.